Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- solstrålarna som trängde in genom springorna i båten
skapade ett slags halvdager omkring Artem... Med stor
ansträngning förde han ena handen till ansiktet och kände
att det var täckt med våta lappar. Också på hans bröst
och måge låg likadana lappar. Han var alldeles avklädd,
och den friska luften lindrade hans plågor.
- Dricka..., viskade han i den oklara föreställningen att
det var någon i hans närhet. En darrande hand syntes över
hans huvud och stack halsen på en butelj i hans mun.
Buteljen tycktes dansa i handen på den osynlige som
räckte honom den och slog klapprande mot hans tänder. Då
Artem hade tömt den vattenfyllda buteljen försökte han
se efter vem som var där, men försöket att vända huvudet
åt sidan misslyckades och förorsakade honom endast en
häftig smärta i nacken. Då sade han med hes och svag
röst:
- Brännvin ... kan jag få en sup ... och bli knådad
utvärtes ... så ska jag nog kunna stiga upp ...
- Vad? Stiga upp? Det kan det inte bli tal om. Ni är
alldeles blå och uppsvälld som en drunknad. Men
brännvin ... det kan ni få, jag har en hel flaska här...
Dessa ord uttalades sakta, skyggt och hastigt. Artem
kände igen rösten men kunde inte påminna sig vems den
var. Han förmodade att det var någon av hans
beund-rarinnor.
- Ge hit, sade han.
Och åter var det någon som tydligen inte ville bli sedd
som räckte honom en flaska över hans huvud. Medan
Artem med möda svalde brännvinet stirrade han med det
ena öppna ögat på båtens fuktiga, svarta och murkna
botten.
Då han hade tömt drygt en fjärdedel av flaskan kände
han sig lättare om hjärtat och sade efter ett djupt andetag
med svag tonlös röst:
- De har tygat till mig illa... Men vänta bara... jag
kommer väl upp igen. Och är jag väl på benen ... Gud
nåde er då!
Han fick inget svar, hörde bara ett buller som om
någon hade sprungit åt sidan. Så blev det åter tyst, endast
vågorna plaskade, och någonstans sjöng man i takt
"Å-hej-å-hå" - tydligen arbetare som höll på att lyfta något tungt.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
