Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Du vet väl bäst själv om du har rätt eller inte, du är
ju boklärd. Kanske har du rätt, när det gäller andra...
Men vad mig beträffar ...
- Nå, vad då?
- Så är jag ett särskilt fall... Vern rår för att jag super?
Pavelka, bror min, super inte, han har ett eget bageri i
Perm han. Och jag är inte sämre bagare än han, men ändå
är jag en fylltratt och en lösdrivare, och det är det enda
yrke och den enda arvedel jag har... Och vi är ändå barn
av samma mor. Han är till och med yngre än jag. Alltså
måste det vara något felaktigt med mig... Jag har visst
inte blivit så danad som det sig bör för en människa. Du
säger att alla människor är lika - de föds, lever sin
bestämda tid och dör. Men jag går min särskilda väg jag... Och
jag är inte ensam - vi är många av den sorten. Vi är
underliga kurrar, och man kan inte passa in oss i någon
samhällsordning. Man måste hålla särskild räkenskap med oss
och göra särskilda lagar - mycket stränga lagar... så att vi
blir utrotade. För vi gör ingen nytta, men vi upptar plats
och står i vägen för andra. Vem har väl förbrutit sig mot
oss? Det är vi själva som har förbrutit oss både mot oss
och mot livet... för vi har ingen lust att leva och ingen
känsla för oss själva... Våra mödrar har väl fött oss i en
olycksstund, det är hela saken...
Jag blev bestört över denna oväntade vederläggning av
mina slutsatser. Denne jätte med de klara barnaögonen
uteslöt sig själv från livet och räknade sig till de onyttiga
individer som borde utrotas med en så leende lätthet att
jag blev förstenad av en sådan självförnedring. Det var
något som jag aldrig förr hade träffat på bland
barfota-lassarna, som i allmänhet var lösslitna från allt, fientliga
mot allt och färdiga att fräta sönder allt med sin
ondskefulla skepticism... Jag hade hittills aldrig mött andra än
sådana som skyllde på allt möjligt annat och beklagade
sig över allting men hårdnackat höll sin egen person i
skuggan för att den inte skulle utgöra ett besvärligt bevis
mot deras egen ofelbarhet och som sköt skulden för alla
sina olyckor på det grymma ödet och de elaka
människorna ... Konovalov åter anklagade inte ödet och sade inte
ett ord om människorna. Till sitt förfelade liv var endast
han själv skulden, och ju ivrigare jag ansträngde mig att
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
