Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Makar Tjudra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram till vår eld, där han stannade, och så slutade han
spela och såg leende på oss.
"Hallå, Sobar, är det du!" ropade Danila glatt emot
honom. För det var han, Lojko Sobar!
Hans långa mustascher räckte ända ner till axlarna och
blandade sig med de bruna glänsande lockarna, ögonen
lyste som klara stjärnor, och leendet var vid Gud som
solen själv. Han satt där i eldskenet på sin häst som om
de två var smidda ur ett stycke järn och glittrade med
tänderna och skrattade. Håhå, jag vill bli fördömd om jag
inte älskade honom som mig själv innan han ännu hade
sagt mig ett ord eller ens lagt märke till att jag fanns här
på jorden.
Ser du, min falk, det finns såna människor! De behöver
bara se dig i ögonen, och genast tar de din själ tillfånga,
och det är ingenting nedsättande för dig, utan du kan
tvärtom yvas över det. Med en sån människa blir du
också själv bättre med ens. Såna människor finns det inte
många, min vän. Och det är bra att de är så få. Om det
fanns mycket gott här i världen skulle man inte anse det
för gott längre. Så är det. Men hör på fortsättningen.
Så säger Radda: "Vackert spelar du, Lojko! Vem har
gjort dig en så fin och välklingande fiol?" Och han
skrattar: "Jag har gjort den själv! Men jag har inte gjort den
av trä utan av bröstet på en ung flicka som jag höll
mycket kär, och strängarna har jag tvinnat av hennes hjärta.
Ännu ljuder väl fiolen en smula falskt ibland, men jag
förstår, som du ser, att föra stråken med skicklig hand."
Nu är det ju ofta så med oss karlar att vi försöker slå
blå dunster i flickornas ögon, så att de inte ska sätta vårt
hjärta i brand utan själva fördunklas av längtan efter oss,
och så var det också med Lojko. Men här kom han inte
till den rätta. Radda vände sig bort och sa gäspande:
"Folk påstår att Lojko Sobar ska vara klok och skicklig
- men folk ljuger så", och därmed gick hon sin väg.
"Åhå, min sköna, du har vassa tänder!" utbrast Lojko
med blixtrande ögon och hoppade av hästen. "Godafton,
bröder! Jag har kommit för att besöka er!"
"Var vår gäst, o örn!" gav Danila till svar. Vi kysste
varandra, pratade en stund och lade oss att sova ... Vi sov
tungt. Men på morgonen fick vi se att Sobar hade huvudet
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
