Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
HARALD MOLANDER.
till de inflikade gammaldags poemen, fick lof att
kasta en blick tillbaka på titelbladet för att
öfvertyga sig om, att de ej förskrefvo sig från någon
af våra egna gamla gustavianska skalder.
Men bakom alt detta lätta, lekande, detta
gyckel med kärleken, denna indifferens för lifvets
större intressen, skönjde man bela tiden något
annat. Det var mer än en läsare, som redan af
»Rococo» anade sig till, att författaren kände till
äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar
knapp på floretten, ej egentligen var hans ideal.
Och det var denna slags dubbelhet i stämningen,
som enligt mitt omdöme var pjesens största förtjänst.
I Furstinnan Gogol visade sig också förf. i
många afseenden som raka motsatsen till den, som
nyss skrifvit »Rococo». I ett fall var han dock
den samme. Hufvudintresset låg på det
psykologiska. Här var ej fråga om att få en tendenspjes
i vanlig mening. Det var intet inlägg i frågan om
nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett
allmännare, men pjesen blef därför ingalunda mindre
modern.
Det kan möjligen vara skäl att här säga något
om en sak, som nära nog synes hota att öfvergå
till trosdogm. Och har den väl kommit så långt,
är den som bekant mycket seglifvad. Man tycks
nämligen börja få för sig, att tendensen i ett stycke
är det, som först och sist afgör, huruvida det är
modernt eller ej. Detta beror nu hemma hos oss
på att Ibsens sista dramer haft en dylik förborgad
eller tydlig tendens, hvilket också varit fallet med
arbeten af Björnson, Strindberg m. fl. Jag anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
