Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. Schandorph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 8. SCHANDORPH.
hvar deras egentliga uppgift är att söka.
Schan-dorph vet vid denna tid, att han ej är sig själf,
att han ej är ett geni, man spårar drag af
inflytande från Heine, till och med i denna kärnsunda
natur, som minst af alla synes ha något gemensamt
med detta aggregat af geniala episoder. Det är ej
en blott ögonblicklig nedslagenhet, när Schandorph
utbrister:
»Det er usalifft at eje kun
di8jecta metnbra poetæ».
Saken var den, att Schandorph hade ännu ej
fått ögonen upp för, att han bättre kunde återgifva
det lif, som rörde sig omkring honom, än sitt eget
inre. Han hade sysslat med lyrik, och hans
senaste utveckling har visat, att han är ägnad att vara
genretecknare, och att han på detta område äger
egenskaper, lika solida och märkans värda, som dem
han med smärta fann sig sakna på ett annat felt.
Ty det var ett misstag af Schandorph, när han
klagade, att han hos sig blott fann stycken af en
skald. Det käns så, när man som han under en
lång period af sitt lif liksom ser tiden rinna sig ur
händerna och sina bästa år förgå, visserligen ej
under andlig ovärksamhet, men i stället under ett
slag af värksamhet, som hans vakna kritik sade
honom aldrig skola bära någon frukt, om ej möjligen
för hans utveckling. Det är ej svårt att förstå en
människas själstillstånd under sådana dagar.
Schandorph har i sitt väsen något sundt och oförfäradt,
som har satt honom i stånd att genomgå alt detta.
Men man må vara hur sund som hälst, sådant tar
dock på krafterna, och det är ett märkligt drag i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
