Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagboksblad.
1878.
Jan. I. En ny milsten på lifvets väg. Huru många
sådana skola väl återstå, innan det heter: »Nu äro vi framme
vid målet! Äro vi väl alla redo?»
I dag, såsom så ofta förr, ha vi under gemensam
tacksägelsebön rest upp vår Ebeneser: allt hittills har Herren
hulpit! Och han skall förvisso äfven härefter hjälpa. Honom
vare tack för allt!
Jan. 6. F. m. besök hos en sjuk man, som i yrsel
velat tre gånger beröfva sig lifvet. Ena gången var det så
nära, att om man icke kommit »i sista minuten», så hade
hans afsikt gått i fullbordan. — Nu var han däremot stilla
och hörde med tacksamhet på det jag talade till honom.
E. m. läste i Lobsteins betraktelser några mycket
dyrbara tankar, som jag vill afskrifva:
»Det säkraste tecknet, att man är utkorad, är gåfvan
att kunna tro midt under ali ’andens fattigdom’. Men vi
måste »göra vår kallelse och utkorelse fast», på det hvarken
bedröfvelsen, världens lockelser eller åsynen af våra synder
må komma oss att gå bort från Herren.
Under de goda dagarna låtom oss vaka, under de
onda låtom oss bedja; under de dagar, då allt är mörkt,
och vi »icke veta, hvad vi skola bedja, såsom det bör sig»
(Rom. 8: 26), så låtom oss bida. Vår sak är i goda
händer. Herren är den ende, som aldrig skall tröttna vid oss.
»Drag din fot tillbaka från din nästas hus; han måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
