Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Land- och sjöresor under medeltiden - 2. Marco Polos resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
östern, till riket Kataia eller Kina och guldlandet Zipangu eller
Japan knöto sig alla upptänkliga sällsamheter.
Icke ringa uppseende väckte derför berättelserna af tre resande,
som efter tjugufyraårig frånvaro 1295 återkommit till sin
fädernestad Venezia. Ty fastän resor till venezianernes och genovesernes
nybyggen och dotterstäder ingalunda hörde till sällsyntheterna,
återvände dock de flesta af handelns sändebud inom kortaste tid
hem igen. Men vidsträckta resor förorsakade på den tiden en
mängd tidsödande förberedelser, oändligt mer än i våra dagar, då
allt går med ångans hastighet. På den tiden, då man till lands blott
kunde komma fram på handelskaravanernas stråkvägar och till sjös
endast begagna de otympliga, ännu allt jemt utomordentligt
långsamt seglande handelsfartygen, då under hela medeltiden det i
allmänhet ännu stod ganska illa till med kännedomen om jorden eller
det, som vi kalla geografi, så ansågs en lyckligt verkstäld resa till
aflägsna land som en alldeles utomordentlig bedrift. Men nu
tillbaka till våra venezianer!
Två af de återkomna resandena voro redan öfver lifvets
blomstringstid, den tredje räknade ännu icke fyrtio år. Deras ansigten
voro väderbitna, deras kläder luggslitna och af sällsamt snitt, deras
språk klingade väl italienskt, men var i så hög grad blandadt med
främmande ord, att de voro svåra att förstå. Stor var
förvåningen och ännu större tviflet, då en af de solbrända resandena
utgaf sig for Matteo Polo, hufvudmannen för en af de anseddaste
patriciska familjerna i Venezia, och påstod, att hans följeslagare
vore hans broder Niccolò och dennes son Marco Polo. Väl
erinrade sig äldre borgare, att för ett fjerdedels århundrade sedan tre
Poloer hade begifvit sig på resor; men dem hade man länge sedan
förklarat för döda, och det präktiga stamslottet hade öfvergått i
aflägsna anförvandters besittning. Dessa vägrade i början att till
äfventyrarne utlemna sina besittningar, tills åtskilliga
omständigheter lemnade bevis för, att de torftigt klädda personerna
verkligen voro de försvunna Poloerne.
Snart blef äfven kändt, att de återkomna vandrarnes
förmögenhetsförhållanden alldeles icke finge mätas efter deras torftiga
klädsel. Då de åter inflyttat i sitt stamslott, inbjödo de sina talrika
slägtingar och de förnämste i staden till ett stort gästabud.
Poloerne visade sig vid bordet i vida, böljande drägter af atlas, hvilka
de efter handtvagningen, den vanliga inledningen till den tidens
stora festligheter, utbytte mot kläder af damast; men
damastkläderna blefvo efter första rätten utbytta mot purpurröda
sammetsdrägter, och hvarje gång fingo tjenarne de aftagna kläderna till
skänks. Efter afläggandet af sammetsdrägterna visade sig värdarne
i enkel drägt liksom gästerne. Men knapt hade tjenarne aflägsnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
