Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - Krutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kusternas klippgrund, för att framdraga och vidga
världshandelns vägar; utom våra mineral få vi även
ofta våra byggnadsämnen, ja, själva vårt dricksvatten
genom sprängning; med ett ord, där trögheten och
kohesionen hos väldiga massor inom ett ögonblick skola
övervinnas, der inträder krutet i sin gamla rätt,
överbjudande allt vad människo- och maskinkraft
heter och dock som ett barn lydande människoviljans
bud. Och om även andra sprängämnen i detta avseende
börjat tävla med krutet, är det dock alltid detta, som
genom det egendomliga i sin ofantliga och oumbärliga
verksamhet föranlett upptäckten av dylika medel och
givit måttstocken för deras verkningar.
Men ej blott som ett element i den kulturhistoriska
utvecklingen, ej blott som ett väldigt hjälpmedel för
industriel verksamhet intager krutet en framstående
plats i denna bok; flera i och för sig vigtiga
industrigrenar stå dessutom helt och hållet eller
till stor del i omedelbart samband med krutet och
skjutvapnen.
Krutet, en blandning av kalisalpeter, träkol
och svafvel, omtalas vanligen i de historiska
läroböckerna som en uppfinning av munken Berthold
Schwartz (egentligen Konstantin Ancklitzen) från
Freiburg, vilken stad också 1853 åt honom reste en
minnesvård. Det är dock länge sedan fullt utrönt,
att man ej kan tillägga någon tysk eller överhuvud
eller någon europé äran av själva upptäckten. Forskningen
har nämligen lagt i dagen, att ett krutet liknande
ämne redan i den grå forntiden var känt av de
asiatiska kulturfolken, i synnerhet kineser och
indier. Kineserna ska redan omkring 200 f. Kr. haft
kännedom om åtskilliga eldfängda kroppar, såsom
»himmelens eld», »jordbävningen», »den förtärande
elden» m. fl. andra, vilkas uppfinning enligt
kinesiska historieskrivare var av mycket äldre
datum. Men även med avräkning av överdrifterna i
dessa anspråk på hög ålder synes det dock säkert, att
de simplare formerna af krutets användning, såsom till
fyrverkeripjeser o. s. v., voro kända av kineserna
under den kristna tidräkningens första sekler.
I Indien kan bruket av brännbara ämnen, mer eller
mindre liknande krutet, spåras minst lika långt
tillbaka som i Kina, om ej längre. I indernas heliga
böcker förlägges uppfinningen av dessa ämnen till
en tid, som enligt den orientaliska fornforskningen
skulle sammanfalla med Moses.
En mera bestämd uppgift i detta ämne finner man i
Filostratos’ levnadsteckning öfver Apollonius av
Tyana, enligt vilken Alexander på sitt tåg till
Indien ej skulle vågat anfalla oxydrakerna, en
mellan Hyfasis och Ganges boende folkstam, emedan
de stodo under gudarnas särskilda beskydd och över
sina fiender slungade åska och blixt, som de skjöt
från sina vallar. Att sprängämnen, mer eller mindre
liknande krut, skulle redan ganska tidigt blivit
uppfunna i Indien, kan ej förvåna, då man erinrar sig
de massor av naturlig salpeter detta land innesluter.
Från Kina och Indien synes konsten att förfärdiga
brännande kastkroppar ha öfver vestra Asien kommit
till Europa. Den ryktbara grekiska elden, hvilken
först begagnades i Konstantinopel omkring slutet af
7:e seklet och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
