Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kiselsyran - Glasmassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kemisterna förstå visserligen att äfven förena andra
element med kiseln, men dessa hafva endast ett
vetenskapligt intresse och kunna derför här förbigås.
Men är antalet af de föreningar, kiseln med andra
element bildar, ringa, är deremot mängden af de baser,
hvarmed kiselsyran förenar sig, och de deraf uppkomna
salterna så mycket större. Dessa kiselsyreföreningar,
äfven kallade silikat, hvilka naturen i mångfaldiga
former och i största mängd frambragt, ega dels som
huvudbeståndsdelar i de flesta bergarter, dels för den
användning de på konstgjord väg framstälda erhållit
så väl inom vetenskapen som i det industriela lifvet,
en synnerligt framstående betydelse.
Silikat äro antingen enkla salter, t. ex. kiselsyrad
lerjord, hvilken vi i det föregående under namn af
kaolin och krukmakarlera lärt känna, eller utgöras
de af s. k. dubbelsilikat, d. ä. föreningar mellan
två enkla salter. Ja, man har till och med silikat af
ännu mera sammansatt art, och sådana af ofta mycket
invecklad natur påträffas i många mineral.
Glasmassan är nu likaledes ingenting annat än
en förening af silikat af mycket olika kemisk
sammansättning, hvarför hon svårligen låter bringa
sig under någon bestämd kemisk formel. Häraf
kommer det äfven, att glaset bildar en amorf massa
utan benägenhet att under vanliga förhållanden
kristallisera. Dessutom utmärker det sig genom sin
egendomliga glans och sättet för sin framställning,
som alltid sker på smältningsvägen. Till dess
huvudbeståndsdelar höra kiselsyra, alkalier, alkaliska
jordarter och metalloxider, men det ömsesidiga
blaud-ningsförhållandet emellan dem måste, om en massa
med glasartade egenskaper skall erhållas, röra sig
inom vissa gränser, ehuru väl äfven derutöfver alltid
kemisk frändskap och föreningsförmåga finnas för
handen. Ett verkligt glas uppkommer egentligen endast
då, när en dubbel förening af ett kiselsyradt alkali
och en kiselsyrad alkalisk jordart kan bildas. Den
likhet med vissa glassorter, som många mineral och
bergarter i sin sammansättning förete, vare sig att
denna likhet ligger i procenthalten af de särskilda
beståndsdelarna, eller genom sönderdelning af det ena
eller andra ämnet lätt kan åstadkommas, har gjort,
att dylika mineraliska alster blifvit använda till
glasberedning. Basalt, nefelin, fonolit, kryolit,
obsidian, lava, ja, till och med vissa granitarter ha
på detta sätt blifvit forglasade, och i Amerika har
af kryolit ett fabrikat af förträffliga egenskaper
framstälts, hvilket af det bolag i Pittsburgh, som
tillverkar det, fått benämningen hot-cast porcelain.
Sammansmältes kiselsyra med en större mängd alkali
än som fordras till egentlig glasbildning, erhålles
en fluss (smält massa), som i beröring med luftens
fuktighet sammanflyter till ett gelé. Införes i
föreningen något mindre alkali, erhålles ett alster,
som i torkadt och pulveriseradt skick löser sig i
kokande vatten. Den först nämda formen bildar den
s. k. kiselvätskan, som man för länge sedan
framstält på laboratorierna, för att på ett beqvämt
sätt deraf skaffa sig nyfäld kiselsyra. En typ för
den andra formen ha vi i det under de båda senare
årtiondena framstälda s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
