Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antimonblomma (antimonoxid), antimonblende
(antimonoxid och svafvelantimon) och antimonockra.
Vidare har man, dock endast på Harz, zinkenit,
bestående af antimon, bly och svafvel, samt i
Erzgebirge och på Harzbournonit, som jemte nyss
nämda tre ämnen äfven innehåller koppar.
Antimonmalmerna förekomma i synnerhet på lager och
gångar i granit, lerskiffer och gneis, samt ofta
såsom följeslagare åt koppar-, silfver-, bly- och
andra malmer, och emedan dessas tillgodogörande
försvåras genom antimons närvaro, äro ofvan nämda
antimonföreningar i allmänhet ej gerna sedda. Blott
när de utgöra den enda eller åtminstone den
öfvervägande gångfyllnaden, kommer något egentligt
på antimon grundadt bergsbruk i fråga. En sådan redan
från äldre tider bruten fyndighet ligger vid Arnsberg
i Westphalen; för öfrigt finnas antimonglanser äfven
på andra håll i Westphalen och Rheinpreussen samt
dessutom på Harz, i Sachsen, Böhmen, Ungarn, England,
Frankrike, Spanien, Amerika o. s. v.
I nyare tid har den i Algier i stor mängd upptäckta
antimonblomman blifvit Frankrikes och Englands
förnämsta källa för denna malm. Till England går dock
äfven antimonglans från Borneo. Den tyska marknaden
tar sitt mesta behof från Ungarn. Antimonglansen
förekommer antingen i derba, hopfiltade eller
bladiga massor, eller ock, när han fått ostördt
utkristallisera, i knippen af nära intill hvarandra
liggande, prismatiska, nål- eller hårforrmga
kristaller. Han har en bly- till stålgrå färg
med svart, stålblå eller brokig anlöpning och
stark metallglans. Kännedomen om detta genom sitt
ovanliga utseende lätt i ögonen fallande naturalster
samt dess användning synas gå tillbaka till den grå
forntiden. Såsom ännu i dag sker, plägade österlandets
qvinnor redan då färga ögonbrynen med antimonglans
eller något antimonpreparat och måla dem större,
en sed hvarpå i gamla testamentet redan Ezekiel
hänsyftar. Derför kallade ock grekerna detta ämne »det
ögonförstorande»; stibium var dess latinska benämning,
och redan Plinius omnämner det som ett läkemedel.
Upptäckten af antimon som en särskild metall synes
ha skett i femtonde seklet. Förut ansågs han vara ett
slags bly, eller ock förvexlades han med vismut samt
gjorde i en eller annan form medeltidens alkemister
mycket hufvudbry. I synnerhet har den för sin tid
som kemist berömde munken Basilius Valentinus, om
hvilken redan i inledningen till detta band blifvit
taladt, syselsatt sig mycket med undersökning af
antimons medicinska egenskaper, och emedan, såsom det
berättades, dessa undersökningar kostade flera munkar
lifvet, säges metallen ha1 fått sitt franska namn
antimoine, medel mot munkar, som sedan gjordes till
det latinska antimonium. Man har emellertid
anledning tro, att dessa namn äro af mycket äldre
upprinnelse.
Antimonmetallen har åtskilliga egenskaper, som voro
särdeles egnade att vid honom fästa guldmakarnas
uppmärksamhet och förhoppningar. Om man, såsom på
lek ofta skett, smälter något litet antimon för
blåsrörslågan och låter det smälta falla ned på en
plan yta, fördelar det sig i en mängd små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
