Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern och kol - Jernets tillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon blef smidbar. Nu tog man således, utan att veta
det, åter bort det kol, som tackjernet innehöll
utöfver kolhalten hos stångjern eller åtminstone
stål. När man således talar om jern som en teknisk
produkt eller ett tekniskt material, menar man
aldrig det rena elementet, utan alltid ett mer eller
mindre kolförande jern. Med största kolhalt blir
jernet ett temligen lättsmält, grofkristalliniskt,
mer eller mindre sprödt tackjern, som, när det skall
användas till gjutning, äfven kallas gjutjern. I
stångjernet är kolhalten minst, och mellan dessa båda
ytterligheter ligger stålet, som således kan erhållas
både af stångjern, om man ökar dess kolhalt, och af
tackjern genom kolhaltens nedsättande, två mycket
vigtiga metallurgiska processer, för hvilka strax
skall närmare redogöras. Till en rätt kännedom om
stångjernets, stålets och tackjernets egenskaper samt
skilnaden dem emellan har den berömde metallurgen
Karsten genom sina undersökningar i främsta rummet
bidragit.
Jernets tillverkning. Vi vilja nu närmare beskrifva,
huru jernmalmerna tillgodogöras. Långt ifrån alla
de ämnen, hvari det öfver allt i naturen så spridda
Jernet förekommer, kunna med fördel användas för
metallens utbringande. Till och med bland dem, som
för sin stora metallhalt eljest borde räknas till de
egentliga jernmalmerna, kunna jernets föreningar med
svafvel, de s. k. kiserna, ej alls komma i fråga,
emedan en på dem grundad jerntillverkning, ehuru
visserligen möjlig, blefve allt för omständlig
och dyr och dessutom produkten alltid ytterst
dålig. Svaflet är för jernets karakter en allt för
skadlig stallbroder, att man ej skulle redan från
början söka hålla det på behörigt afstånd. Man har
redan alldeles 1100* att skaffa med den del af detta
förderfliga påhäng, som ej genom malmerna,
utan genom bränslet (stenkolet) och flusserna (i form
af svafvelmetaller eller svafvelsyrade jordarter)
tränger sig med i smältningen. Svafvelkiserna
blifva flerstädes på annat sätt använda. Genom deras
sublimering erhålles rent svafvel, eller också rostar
man bort en del af deras svafvelhalt och begagnar den
sålunda bildade svafvelsyrlighetsgasen till beredning
af svafvelsyra, medan man låter återstoden, som ännu
har i behåll något mera än halfva den ursprungliga
svafvelhalten, vittra i luften till jernvitriol
(svafvelsyrad jernoxidul). Eller ock låter man
svafvelkisen utan någon föregående röstning vittra,
då sålunda endast erhålles jernvitriol eller,
genom bränning af den efter jernvitriolens
utlakning återstående massan, derjemte äfven den
brunröda jernoxid, som går i handeln under namn
af rödfärg, caput mortuum, kolkotar m. m. och
begagnas som målarfärg samt till polering af glas
och metaller. Liksom svafvel, äro äfven fosfor och
arsenik ett för jernets goda egenskaper skadligt
och förderfligt sällskap. Alla tre, arseniken dock
jemförelsevis minst, göra metallen, ehuru under
olika förhållanden, lättbräckt och skör. Fosforn
förekommer som fosforsyra i allmänhet ymnigast i
sjö- och myrmalmerna, hvilka äro lätt reducerade och
lättsmälta samt mångenstädes lemna ett tunnflytande,
utmärkt godt gjutjern, men just för sin fosforhalt
ej sällan gifva ett mer eller mindre kallskört
stångjern. Den skörhet deremot, som svaflet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
