Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bränning och röstning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rosthop anbringas på släta marken sålunda,
att man först utlägger ett tillräckligt tjockt lager
af ved, stenkol eller annat bränsle, der ofvanpå ett
malmlager, mer eller mindre tjockt, sedan ett tunt
lager af bränsle o. s. v. När malmen håller mycket
svafvel, bidrar äfven detta genom sin förbränning
till hettans underhållande, hvarför ock ett mindre
belopp bränsle då erfordras. Kosthoparna äro ofta
kupformiga, vanligen af 6 till 8 fots höjd och 10
till 15 fots diameter, men göras äfven med rektangulär
bas. De antändas nedtill och få sedan allt efter sin
olika storlek, malmens beskaffenhet o. s. v. brinna i
flera dagar eller veckor. De hållas betäckta med ett
lager af malmmull, hvari man, liksom på en kolmila,
upptager draghål, när man vill göra hettan starkare
och förbränningen lifligare på det ena eller andra
stället.
Vid grop rostning är anordningen för öfrigt
lik den nyss beskrifna, utom att rosthopen nu
omgifves af murar på åtminstone tre hela sidor och
stundom äfven en del af den fjerde eller framsidan,
hvarifrån tandning sker. Stundom, och i synnerhet
vid kopparverken, finnas inrättningar, hvarigenom en
del af det vid rostningen eljest bortgående svaflet
tillgodogöres. Detta sker genom att medelst ett
pålagdt tunt hvarf af jord, sand, stybb o. s. v. så
afpassa draget, att en del af svaflet, utan att
förbrännas till svafvelsyrlighet, sublimeras,
hvarefter det upphemtas i det från rostgropen ledande
rökfånget eller, såsom vid Falun, i en särskild
kammare, som genom en kort tegeltrumma står i
förbindelse med rostgropen.
På senare tid har man börjat allt mera rosta i ugn,
hvilket i allmänhet är förmånligare, emedan hettan
och draget då kunna vida bättre afpassas och styras
samt mycket bränsle inbesparas. Såsom vi framdeles vid
flera tillfällen skola få se, inrättas dessa ugnar på
mycket olika sätt, men de kunna i allmänhet indelas i
två klasser: schaktugnar och flamugnar. Örn förstnämda
ugnar i deras enklaste form ger hvarje vanlig kalkugn
en någorlunda tydlig föreställning. Kostningen kan i
dem ej oafbrutet fortgå, utan för hvarje gång ugnen
blifvit fyld och hans innehåll rostadt, blir han sedan
äfven tömd och derefter å nyo fyld med rå malm. Men
när eldningen sker nedtill på sidan om ugnen utanför
schaktrummet, dit hettan inledes genom kanaler, kan
man, utan att rostningsprocessen behöfver afbrytas,
fortfara i veckor och till och med många månader att
fylla på upptill med orostad malm, i samma mån man
nedtill drager ut malm, som blifvit rostad.
Vid rostning i schaktugn kan man i allmänhet endast
använda enkelt luftdrag, sådant detta allt efter
en mängd olika förhållanden gestaltar sig. Utom den
svenska s. k. vestmanska gasrostugnen för jernmalm
begagnas bläster endast i sådana schaktugnar, der en
verklig smältningsprocess försiggår. I flamugnarna
deremot kan luftdraget högst betydligt stegras och
alltid noga afpassas efter behofvet samt sålunda
lågans och luftens förenade inverkan på det uppsatta
godset göras ganska kraftig.
När ämnen, som genom hettan förflygtigas eller i
pulverform följa med luftdraget, skola åter uppsamlas,
är med flamugnen förenadt ett uppsamlingsrum,
kondenseringskammare gnisterhus, hvarigenom de
från ugnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
