Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJURSSKÖTSEL.
145
fin ull var huvudmålet. Genom den å sid. 142 nämnda importen av spanska får lade
Jonas Alström grunden till merinofåraveln i Sverige, vilken gick starkt framåt tack
vare statsunderstöd åt schäferier, det först anlagda å Höj entorp, där också en schäferi
-skola inrättades, samt ledning och upplysning genom »schäfrar», premiering av ull,
organisation och kontroll av ull samt inrättande år 1781 av en ulldiskont för belåning av
ull. År 1766 beräknades antalet av rena merinofår i landet till nära 90 000.
Ännu under början av 1800-talet fortsattes statens åtgärder för merinofåraveln.
En större avelshjord infördes av kronprinsen Karl Johan från Belgien, och under
1820-och 1830-talen gjordes upprepade importer av högt förädlade elektoralfår från Tyskland,
ett flertal statens och enskildas schäferier underhöllos, ullmarknad ordnades i
Norrköping och ulldiskonten förstärktes. Här liksom på kontinenten blev emellertid den fina
fåraveln allt mindre lönande, varför man övergick till införsel av kött- och ullrikare
engelska raser, först Leicester-, samt därefter Southdown-, Cheviot- och slutligen de än
ullrikare Oxforddown- och Shropshire-raserna. De båda sistnämnda raserna ha spritts i de
trakter av Svea- och Götaland, där man kan bjuda djuren ett rikt bete, Cheviotrasen i
magrare trakter såsom Halland, Värmland, Gotland, Dalarna och Norrland. Staten
upphörde omkring 1870 att hålla stamschäferier, och understöder a vein endast genom
premiering enligt i huvudsak samma grunder som nötboskapspremiering. För avelns
främjande verka Svenska fåravelsföreningen, vilken år 1926 uppehöll en
stamhjord av vardera av Cheviot-, Shropshire- och Oxforddownraserna, samt omkring 250
lokala fåravelsföreningar.
Fårens betydelse i lantbruket är numera jämförelsevis ringa utom i skogsbygderna
i Småland, Dalarna och Norrland. • Fåravelns avtagande visas också genom den jämna
nedgången i antalet får, vilken dock avbröts av en ökning under den av världskriget
framkallade bristen på ull, liksom därigenom att utförseln av slaktfår upphört och
behovet av ull till större delen fylles genom införsel.
I Norges bergiga trakter, särskilt på Västlandet, har däremot fårskötseln en
viktig plats i lanthushållningen och underhåller en betydande utförsel av slaktdjur.
Fårstammen utgöres till större delen av den småvuxna lantrasen, men brittiska
kött-raser, särskilt Cheviot, hållas även dels för renavel och dels för förbättring av lantrasen.
Staten verkar för avelns förbättring genom premiering och underhåll av stamhjordar.
Ullen, varmed förstås dels mer eller mindre krusiga ullhår, dels raka täckhår,
äro samlade i sammanhängande hårknippen, staplar, vilka tillsammans bilda ullfällen.
Se kap. Garntillverkning, Ull. Denna säges alltefter sammanslutningen av
staplarnas ytterända vara öppen eller sluten. Till sammanhållningen i staplarna bidraga
hårens krusighet samt ullfettet, vilket hos fin ull är mjukt och löst men i grov ull hårt
och beckartat. Efter ullhårens olika längd, tjocklek och krusighet har ullen olika
användbarhet och värde som spånadsmaterial. Förr, då stor vikt fästes vid ullens finhet och
krusighet, användes antalet bågar på en viss längd av ullhåret som grund för ullens
indelning i ett flertal kvalitetsklasser, men numera karakteriserar man ullen huvudsakligen
efter ullhårens längd och tjocklek. Efter ullens lämplighet för olika beredningssätt
skiljer man mellan filtull, som är kort och fin, samt kamull, som är längre och grövre.
Geten har alltsedan den yngre stenåldern hållits som husdjur hos så gott som alla
den gamla världens folk och torde liksom övriga husdjursslag ha tämts i olika delar av
världen av de i varje särskild landsdel levande vilda arterna. Sålunda antages vanligen
den europeiska geten härstamma från Kaukasiens och Centralasiens vilda bezoarget, men
10—270536. Uppfinningarnas bok. IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
