Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Färgväxter - Kryddväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Saffran, Crocus sativus, är en liten, till svärdsliljornas familj, Irideæ, hörande
lökväxt, som är inhemsk och sedan gammalt odlad i Mindre Asien, Grekland och Italien,
där den var högt skattad som färg-, krydd- och parfymväxt, liksom i Egypten och
Mesopotamien. Till Spanien infördes den av araberna och, som det uppgives, till Europa
norr om Alperna av korsfarare, och har intill nutiden odlats i flertalet europeiska länder
samt i Pennsylvanien. Som krydd- och färgämnet utgöres av blommornas märken,
vilka utplockas för hand, är odlingen förbunden med mycket arbete och föga lönande
trots varans höga pris.
Kryddväxter.
Humle, Humulus lupulus, av hampväxternas familj, Cannabineæ, växer vild i
större delen av Asien och Europa, i Sverige ända upp i Norrbotten. Dess kottelika
honblomsamlingar, koppor, hava sedan urminnes tid liksom pors och skvattram använts
till att krydda öl. Humlens odling för detta ändamål omtalas från det gamla frankiska
riket redan i 8:e århundradet och blev under följande århundraden allt allmännare. I
Skandinavien odlades den redan under den tidigare medeltiden; i de svenska
landskapslagarna påbjöds tionde av humle. Odlingen befordrades av klosterfolket och senare
även av konung Gustav Vasa, vilken ville hindra importen att draga penningar ur landet.
I England omtalas den som odlad först i 16:e århundradet, där odlingen av »denna
förbannade ört, som förstör ölets smak och skadar folket», väckte myndigheternas motstånd.
I nutiden bedrives odlingen i största omfattning i Bayern och Böhmen, vilka anses
lämna den finaste varan, i södra England, särskilt i Kent, och i Förenta staterna, men
för övrigt i alla ölförbrukande länder. I Sverige har dock odlingen, som förr ägde
rum vid varje gård och i vissa trakter, såsom Vingåker och Skedevi, även till avsalu,
numera så gott som upphört.
För ekonomisk framgång av odlingen kräves näringsrik, djupt arbetad jord i fritt
men mot hårda vindar skyddat läge. Humlen förökas genom underjordiska stamskott,
humlegösar, och endast sådana av honplantor planteras, ty hanplantorna lämna inga
koppor och göra skada genom att befrukta honkopporna, som till följd därav bilda mindre
av det hartsartade kryddämnet, lupulin. Det är därför av vikt att ej heller några vilda
hanstånd växa i humlegårdens närhet. I Sverige ägnades vanligen blott ringa omvårdnad
åt odlingen, knappt mer än att sängen gödslades och täcktes med granris för att kväva
ogräset, men för att odlingen skall bedrivas med framgång, fordras noggrann skötsel,
riklig gödsling med kreatursspillning, kompost och konstgödsel, gallring av revorna, som
få slingra uppför stänger eller ställningar med nedhängande trådar, samt besprutning
med insektdödande medel mot bladlöss. Kopporna avplockas för hand och torkas i
luftiga rum, stundom med varmluft. Härvid förekommer, att humlen svavlas för att
få önskvärd gul färg och ökad hållbarhet. Därefter förvaras den i säckar. För att
konservera humlens flyktiga ämne brukas även att avdestillera detta i form av humleolja,
varefter den återstående humlen håller sig oförändrad och jämte oljan tillsättes vid
brygden. Humlehartset användes även i medicin.
Pepparrot, Nasturtium armoracia, en flerårig korsblommig ört, vars långa
cylindriska rot innehåller en skarp eterisk olja, förekommer vild i Ryssland och blev
under medeltiden känd och odlad i västerlandet. Den omtalas redan bland de
trädgårdsväxter, som Karl den store anbefallde till odling vid kungsgårdarna. Numera är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
