Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Hö- och grönfoderväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Luddvicker, V. villosa, som är ett vanligt ogräs i höstsäd, och vars frön även
kallas tranärter, har under senare delen av 19:e århundradet börjat odlas, först i England
och Skottland och sedan i Tyskland och Sverige, på det sätt, att den sås tillsammans
med höstsäden, varefter blandningen lämnar tidigt grönfoder följande vår.
Serradella, Ornithopus sativus, är en liten baljväxt, med fågelkloliknande
knippen av baljor (varav dess latinska namn), vilken härstammar från södra Europa och
troligen länge odlats i Spanien och därifrån inkom på 1830-talet till Holland och
Tyskland, där den fått en viss betydelse som foderväxt på lös sandjord, —»sandjordens klöver».
Fodergräs. Gräsen torde väl i alla
tider ha utgjort huvudbeståndsdelen av
växtligheten på ängar och betesmarker,
och Plinius omtalar även på åkern
insådda gräsvallar, samt gröe som
beståndsdel av dessa, men dylik vallodling har
dock blivit vanlig först i senare delen av
1700-talet. Den i allmänhet högst
uppskattade gräsarten Phleum pratense
omtalas omkring mitten av 1700-talet under
namn av ängskampe såsom använd till
insådd av vallar i Dalarna men blev först
allmännare känd och odlad i Europa,
sedan frö av detta gräs införts från
Amerika, där det först skall ha odlats av
Timothy Hanson, efter vilken det fått
det numera vanliga namnet timotej.
Denna art har alltjämt, särskilt i de
nordiska länderna, varit det allmännast
och mest använda gräset i insådda vallar,
vartill dess smaklighet för djuren och
den lätta fröodlingen torde vara
huvudorsakerna, men därjämte ha engelskt
och italienskt rajgräs, ängssvingel,
hund-äxing, knylhavre, ängsgröe m. fl. arter
allt sedan 1700-talet använts i vallod-
lingen, tidigare huvudsakligen i England, Skottland och på den europeiska
kontinenten, bl. a. även i Danmark, och i senare tid ha de fyra sistnämnda arterna på grund
av sin större uthållighet börjat att intagas i växtblandningarna för fleråriga vallar
även i Sverige.
Utsäde till såväl baljväxter som gräs hava odlarna rätt allmänt ej hämtat av egen
skörd, utan denna odling, som kräver betydligt mer omsorg än foderodlingen samt särskilda
redskap för fröets rengöring och sortering (sid. 57), har till stor del blivit en specialitet
för vissa trakter och odlare. Sålunda har frö av lucern företrädesvis hämtats från
Ungern, Italien och Frankrike, av rödklöver från Schlesien, Böhmen, Ryssland, Amerika
m. fl. länder, av engelskt rajgräs från Skottland o. s. v. Endast av timotej, röd- och
.alsikeklöver har fröodling varit allmän i de nordiska länderna, av vilka dock Danmark
Fig. 89. Timotej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
