Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åker och äng - Gödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
tades av flodvattnet, utan även på jord, som saknade denna.näringstillförsel. Ännu i
nutiden brukas gödsling föga hos lågt stående asiatiska folk och på den av naturen bördiga
svarta jorden i Ryssland. Då de stora slätterna i Amerika lagts under plogen, har det
varit vanligt, att man litat till den jungfruliga jordens naturliga bördighet, tills
skördarnas nedgång nödvändiggjort gödsling, om jorden skulle lämna lönande
avkastning. Vid nyodling har brukats att medels bränning av träd, ris och torv giva jorden
en gödsling genom den därvid bildade askan, och vid periodiskt återkommen
svedjebruk eller kyttning har dylik gödsling tid efter annan förnyats, ett bruk, som numera
till största delen övergivits (sid. 14), emedan det leder till jordens utarmning.
Fig. 15. Öppen gödselstad.
Kreatursgödsel. Husdjurens spillning har sedan äldsta tid varit det huvudsakliga
gödselmedlet i Europa. Redan Homeros beskriver, hur den samlades i stack, blandad med
halm och jord, och de gamla romerska lantbruksförfattarna framhöllo såväl gödslingens
betydelse för jordens
fruktbarhet som vikten av att bevara
kreatursspillningens gödselkraft
och medlen därtill: blandning
med strö, uppläggning i
gödselstad med tät botten, som
hindrar gödselns urlakning, skydd
mot sol och vind, dess myllning
omedelbart sedan den spritts på
fältet, samt avpassning av
gödslingen efter grödornas art.
Rotfrukter och hirs borde odlas på
nygödslad jord, vete något
längre efter gödslingen, och
ingen gödsling ansågs behövas
för baljväxterna, som snarare
gödsla än utsuga jorden.
Den insikt om gödslingens betydelse och om dess rätta utförande, som sålunda rådde
vid det romerska jordbruket vid tiden kring Kristi födelse, framträdde under medeltiden
så gott som endast vid morernas blomstrande jordbruk i Spanien men gick under denna
period av allmän tillbakagång förlorad. Kreatursantalet var väl i de flesta länder stort,
men djuren föddes under större delen av året på bete och fingo under vintern en så knapp
fodring, att mängden spillning och dess gödselkraft var ringa. Åt dess bevarande ägnades
knappt någon omsorg, och för vidmakthållande av åkerns bördighet litade man mer på
trädning och betning av trädesåkern än på användning av stallgödsel. Där någon
omtanke ägnades jordens gödsling, visade denna sig huvudsakligen i den vikt, som fästes
vid ett stort antal får till betning av trädes- och stubbåkern. »Fåren hållas för gödslingen,
nötkreaturen för plöjningen» var ett uttryck, som i England behöll sin giltighet långt in
i den nyare tiden.
Mineralteoriens (sid. 11) lärdom, att kreatursgödseln kan ersättas av mineraliska
gödselmedel, och den från 1840-talet allt rikare tillgången på sådana, vilka voro bekvämare
att använda än spillningen, bidrogo i viss mån att minska intresset för kreatursgödslingen.
Under senare delen av det förra århundradet har emellertid åter en vändning i detta
avavseende inträtt. Kreatursgödselns sammansättning, dess förändringar under förvaringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
