Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Lanthushållningen i forntid och gammal tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Fig. 3. Gammalromerskt krokårder.
»Verk och dagar» från det 8:e århundradet som folkets huvudnäringar. Jorden
innehades av enskilda ägare, brukades med plog samt bar säd i omväxling med träde. Vin,
våra vanliga fruktslag och köksträdgårds växter hörde till de viktigaste
skördeproduk-terna. Alla nutidens vanliga husdjursslag höllos redan på den homeriska tiden i stort
antal särskilt i de skogiga trakterna.
Visserligen inskränktes odlingen genom det odlingsbara landets av berg och
havsvikar söndersplittrade beskaffenhet och blev mer ägnad åt vin-, frukt- och köksväxter än
åt alstring av spannmål, men alla grenar av jordbruket nådde här en så hög ståndpunkt,
att de grekiska skrifter, som avhandlade dessa ämnen, under århundraden framåt
åberopades som källskrifter av Roms förnämsta lantbruksförfattare.
Genom de kolonier, som grekerna anlade vid Svarta havets och Medelhavets kuster,
spreds deras höga kultur, lantbruket däri inbegripet, och dessa kolonier blevo sålunda
utgångspunkter för dennas utveckling i det övriga Europa.
Sålunda hyste visserligen Italien redan under den yngre stenåldern och bronsåldern
en i byar boende jordbrukande befolkning, som, efter vad hällristningar visa, bearbetade
jorden med plog, odlade vete, korn,
hirs och vallmo och malde säden på
malstenar samt höll hundar, svin,
får, getter och hästar som husdjur,
men lantbrukets vidare utveckling
framkallades huvudsakligen av
invandring österifrån. Den grekiska
kolonisationen i södra Italien och på
Sicilien gjorde dessa trakter till rikt
sädesodlande och boskapsuppfödande
land, och samma roll spelade i halvöns
mellersta och norra delar de, som man antager, från Mindre Asien invandrade etruskerna.
Dessa brukade jorden med årder av olika form, krok- och sulårder, och handhackor,
utförde bevattningsanläggningar och höjde det lågt liggande, sumpiga landets yta
genom nedsvämning av slam från högre liggande mark (kolmation) samt förvandlade
med dessa medel Etrurien till ett rikt jordbruksland, berömt för sin spannmåls-,
vin-och olivodling. De uppdelade jorden på slättlandet i rektangulära familjeegendomar
genom noggrann uppmätning, som utfördes av särskilda lantmätare. Den jord, som
bibehölls i samhällets eller templens ägo, utlämnades åt brukare mot avgäld i produkter
eller på hälftenbruk.
Från dessa båda utgångspunkter i söder och i norr mottogo de mellan dem boende
latinska och övriga stammarna lärdomar till höjande av jordbruket, vilket alltifrån det
romerska rikets första tid var folkets huvudnäring och som här bragtes till högre
fulländning än hos något annat den gamla historiens folk och nådde en ståndpunkt,
som det först i nutiden efter nära tvåtusen års förfall åter uppnått. Många av de senaste
två århundradenas nya metoder och läror funnos redan tillämpade här vid den kristna
tideräkningens början.
Sålunda hade man i omsorgen om jordens torrläggning redan tillämpat täckdikning.
Under det att gödsling i allmänhet föga eller alls ej förekom hos övriga gamla kulturfolk,
tillvaratog den romerske odlaren spillningen noga, ej blott liksom grekerna före dem
efter de större husdjuren utan även efter tamfåglarna, som höllos i stort antal, och
gödslingen med spillningen samt aska, sopor, märgel och nedplöjda grödor (gröngödsling)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
