Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sulfatcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Alkaliåtervinningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
SULFATCELLULOSAFABRIKATIONEN.
Däremot blir det stor förlust av det svavel, som är bundet vid den organiska substansen.
Även alkaliförlusten är betydande i smältugnarna, och denna sker på det sättet, att
alkalit i ytterst fina partiklar går med förbränningsgaserna och ut genom skorstenen.
Den största delen av alkaliförlusten vid regenerationen är i förbränningsugnarna och
därnäst i diffusionsbatteriet. Därnäst kommer förlusten i kalkslammet vid kaustiseringen.
Den totala alkaliförlusten kan variera högst betydligt från fabrik till fabrik. Man räknar
alltid alkaliförlusten på det sättet, att man anger hur mycket natriumsulfat, man måste
tillsätta pr 1 ton cellulosa. Denna kvantitet varierar från 110 å 120 till 180 å 200 kg
samt torde nog i genomsnitt vara 150 kg sulfat pr ton massa. Ibland angives förlusten i
% av massavikten —- alltså 15 % i genomsnitt.
I smältugnarna måste man tillföra luft i och för substansens förbränning, och detta
sker genom de s. k. formorna, som utgöras av järnrör, som äro mantlade samt försedda
med anordning för cirkulation av kylvatten i manteln. Själva ugnen är murad av eldfast
tegel överst samt tälj sten i nedre delen och botten. Under förbränningen komma de
oorganiska ämnena att huvudsakligen utgöras av Na2CO3 och Na2S, och vid den höga
temperaturen smälta dessa. Denna den s. k. smältsodan avgår från smältugnen genom
en ränna nedtill på ena sidan av denna.
Lösarna. Smältsodan från ugnarna får i smält tillstånd rinna ned i vatten för att
lösas däri. Detta sker i stora behållare försedda med rörverk för att blanda om lösningen,
så att något koncentrerat bottenskikt ej skall bildas. Då den smälta och glödande
smältsodan rinner ned i vattnet, uppstå kraftiga smällar och våldsamma ångbildnfngar. Flera
gånger ha i lösarna uppstått explosioner, och antagligen ha dessa orsakats av att
smältsodan lagt sig på bottnen av lösaren och inneslutit vatten, vilket av den starka värmen
förångats, varvid kraftigt ångtryck uppstått. Då till sist sodahöljet brister, sker en
explosion. Den lösning, som erhålles i lösarna, utgöres av samma ämnen som
smält-sodans, d. v. s. huvudsakligen soda och natriumsulfid. Sodan skall nu kaustiseras med
bränd kalk för att överföra natriumkarbonatet till natriumhydrat. Denna operation
sker i kaustiseringsavdelningen.
Kaustiseringen. Den från lösarna kommande lösningen pumpas till särskilda
behållare, de s. k. mixarna, i vilka tillsättes en viss beräknad vikt av bränd kalk. Denna får
vid ganska hög temperatur reagera med sodalösningen, varvid kalciumoxiden först
överföres till hydrat, som sedan omvandlas till karbonat. Den kemiska reaktionen vid
kaustiseringen är följande
Ca(OH)2 + Na3CO3 T=± CaCO3 + 2 NaOH
Denna reaktion går nästan fullständigt åt höger, då natriumhydratlösningen är svag,
men ju mera koncentrerad denna är, desto mera förskjutes jämvikten åt vänster.
Sulfatfabrikationen arbetar med lösningar, vars koncentration är ungefär 3-normal med
avseende på NaOH, och i sådana lösningar kommer det att vara ganska stora mängder
Na2CO3 kvar okaustiserat. Av kalken ha vi fått en vit fällning av CaCO3, som ganska
lätt sedimenterar. Den kalk, som man använder för denna kaustisering, bör vara av
prima beskaffenhet, alltså med hög halt av CaO samt små mängder föroreningar. Olika
slag av kalk ge rätt olika resultat vid kaustiseringen i så måtto, att utnyttjningsgraden
av CaO i kalken blir olika samt den erhållna vita fällningen (CaCO3) olika med
avseende på sedimenteringshastigheten. En av de viktigaste egenskaperna hos kalken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
