Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Garveriindustri. Av Sture Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARVERIINDüSTRI.
625
saltade, torrsaltade och torra. Omedelbart efter avtagningen sköljas hudarna rena från
blod och kastas därpå i ung. 25 % koksaltlösning, där de förvaras ett dygn. De slås
sedan upp och få avrinna, varefter köttsidan inrives med torrt, rent salt. På detta sätt
behandlas oftast de våtsaltade. Torrsaltade hudar torkas upp efter saltlakebehandlingen.
Torra hudar sköljas rena från blod, spännas ut och lufttorkas •— dock aldrig i direkt
solljus, enär ytan då hastigt torkar in och huden förblir rå och fuktig inuti, där den
Fig. 390. Hudarna konserveras i saltlakebassängerna.
lämnar god näring för förruttnelsebakterier. På vissa platser, t. ex. Ostindien,
insmörjas hudarna med en pasta av kalkjord, glaubersalt o. d. samt torkas, eller också
behandlas de med arseniklösningar, som verka såväl konserverande som desinficerande.
Europeiska hudar kallas gemensamt för tama och alla utomeuropeiska benämnas
vilda. De bästa tama hudarna komma från Sydtyskland, Mellan- och Sydeuropas
bergstrakter och de skotska och walesiska högländerna. De flesta vilda hudar komma från
Sydamerika, framför allt från La Plata-länderna. De äro oftast av god kondition — väl
avtagna och konserverade. Detta gäller de s. k. frigorifico- och saladeroshudarna, som
komma från de stora exportslakterierna. Mindre väl avtagna och behandlade äro
Mata-deroshudarna, som falla vid stadsslakthusen. Sämst äro Camposhudarna från
provinsslakterierna, som oftast äro felaktigt avtagna och dåligt konserverade. De
sydamerikanska hudarna äro grova och fasta och lämpa sig fördenskull särskilt för
bottenläders-tillverkning. De igenkännas lätt därpå, att varje hud är försedd med ett till flera s. k.
brännmärken, som djurägaren bränner in som igenkänningstecken på det levande djuret
i den bästa delen av huden, vilket är till stor skada för garvaren.
40—281013. Uppfinningarnas bok. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
