Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Garveriindustri. Av Sture Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII.
GARVERIINDUSTRI.
Av fit. mag. Sture Hemberg.
Det ligger nära till hands att betrakta garvaryrket som ett av de äldsta, ty vad
synes oss naturligare, än att den förhistoriska människan — illa utrustad som den var
med avseende på yttre skyddsbeklädnad — försökte att värja sig mot väder och vind
genom att använda skinnen av det dödade villebrådet som skydd mot köld och väta.
Snart nog har den kommit underfund med, att naturligt feta skinn höllo sig längre
mjuka än övriga, varför en avskrapning och en upprepad ingnidning av det dödade
djurets fett i huden i samband med mekanisk bearbetning för att göra huden mjukare
och motståndskraftigare gentemot väta synes vara den naturliga följden av gjorda
iakttagelser och utgöra upprinnelsen till en första garvningsmetod, som i princip användes
ännu i dag för framställning av sämskgarvat läder. Att så verkligen varit förhållandet
bekräftas av en beskrivning i Iliaden, hur man genom ingnidning och gnuggning av
huden med djurfett kan erhålla ett användbart läder. Redan tidigt har människan
förstått sig på att använda verktyg för hudens preparering att döma av de fynd av
avlånga och halvmånformiga skinnskrapor av flinta, vilka gjorts i fornlämningar från
stenåldersperioden. Ett annat medel, som användes av de forntida jägarfolken för
konservering av huden, var röken från lägereldarna. Vid uppförandet av sina hyddor ha
naturligtvis hudar och skinn varit ett lämpligt material, och därvid hava de snart
kommit till insikt om, att de hudar, som utsatts för röken, visat sig motståndskraftigare
gentemot förruttnelse. Samma metod i kombination med nyare garvningsmetoder
användes ännu för framställning av s. k. rökat läder. — Århundraden hava sannolikt
förflutit, innan åter slumpen spelar våra förfäder nya beredningssätt i händerna, som
t. ex. garvning med koksalt och alun. Våra förfäder funno snart, att torra skinn lätt
mjukas upp i vatten och att det salta havsvattnet visar sig mera konserverande. Andra
hava funnit, att visst sjö- eller flodvatten, som just innehållit lösta aluminiumsalter,
verka lika konserverande. Sedan ligger en kombination av dessa nära till hands. För
ett dylikt antagande talar det nuvarande framställningssättet av äkta Japanläder,
som av infödingarna vid floden Ishakawa i Japan framställes genom en upprepad
torkning och uppblötning i det alunhaltiga flodvattnet. Det är likaledes obekant, var och
när det numera vanligaste beredningssättet med vegetabiliska garvämnen först togs
i bruk. Antagligast har denna garvningsmetod den mänskliga fåfängan och
skönhets-trängtan att tacka för sin uppkomst. Vid färgningsförsök av t. ex. sköldar av djurhud
med bark, frukter, blad etc. har den konserverande egenskapen upptäckts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
