Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Kautschuk. Av K. F. Hagelin - Den fabriksmässiga tillverkningen av kautschukvaror - Kautschukens tillsatsämnen och något om dessas egenskaper och olika uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
KAUTSCHUK.
som har en spec. vikt av 2.06 och smälter vid 114.5° C. Näst denna i stabilitet är den
monoklina formen med spec. vikten 1.96. Över 95° C övergår den rombiska formen till
monoklin och vice versa. Om kokande svavel vid 445° C hälles ned i vatten, uppstår
en ej kristallinisk form, som är plastisk och liknar gummi i vissa avseenden. Den är
den amorfa formen, som inom kort återgår till den rombiska. När det i gummit
inblandade svavlet deltager i vulkaniseringsprocessen vid det vanliga ångtrycket av
3.2 kg, motsvarande en temperatur av 135° C, är svavlet över den temperatur, inom
vilken den rombiska formen existerar, samt närmar sig temperaturen för den amorfa
formen.
Den romboedriska formen av svavel finnes i två modifikationer, stångsvavel och
svavelblomma. Båda dessa användas i gummifabrikationen, den förra i malen och
fin-siktad form. Båda ge lika goda resultat, men svavelblomman är dock mest använd.
Dess spec. vikt är 2.0. Den tillverkas genom sublimation och blir alltid utsatt för viss
oxidation i fuktig luft, varför man alltid måste förvissa sig om att den ej håller farliga
kvantiteter svavelsyra. Största mängd härav, som kan tillåtas, är 0.2 %.
Svavélkloruren, S2C12, som användes vid kall- och gasvulkaniseringen, är en
rödgul vätska med kokpunkten 138° C och spec. vikten 1.69. Den sönderdelas av fuktighet,
och då den användes i gummifabrikationen, måste fuktighet så mycket som möjligt
utestängas. För handelsvaran godkännes en tolerans beträffande kokpunkten mellan
130 och 140° C. Vid vulkanisering användes den utspädd i lx/2—5 %:ig lösning, vanligast
med kolsvavla, men ibland även med bensin eller koltetraklorid.
Acceleratorer. De acceleratorer, som äro organiska substanser, hava i det
föregående blivit behandlade i sammanhang med vulkanisationen. Det är därför endast
nödvändigt att här ytterligare nämna något om de oorganiska substanser, som under
vulkanisationsprocessen tjänstgöra som överförare av svavel.
Den förening, som i allra största utsträckning användes, är litharge (blyglete, PbO).
Den är ett gult pulver med spec. vikten 9.2—9.5. Vid vulkaniseringen bildar den
svavelföreningen PbS, som är svart, och litharge är därför på samma gång accelerator och ett
av de förnämsta ämnena för svartfärgning av gummi. Förr använde man sig för
framställande av svarta och gråa kvaliteter så gott som uteslutande av litharge.
Blyföreningar i gummiblandningar ha dessutom förmågan att i viss grad motverka »blomning»
av det fria svavlet.
Blyvitt är ett basiskt blykarbonat och har även accelererande inverkan på
vulkaniseringen. Som färgämne har det dock ej samma styrka som litharge. Dess spec. vikt
är 6.1 till 6.2.
Mönja, Pb3O4, spec. vikt 8.6—9.o, är en av de mest kraftiga oorganiska
accele-ratorerna, eventuellt beroende på den värme, som utvecklas vid dess reaktion med
svavel. Den användes i snabbvulkaniserande blandningar, men kan endast tillsättas
inom vissa snäva gränser, emedan den på grund av sin starka oxidationsförmåga
angriper kautschuken.
Utom blyföreningarna användas även kalcium- och magnesiumföreningar som
acceleratorer.
Kalk, såväl släckt som osläckt, sättes ofta i små kvantiteter till blandningar dels
för att avkorta vulkanisationstiden, dels för att förekomma biåsbildning i gummit,
om man misstänker, att det håller någon fuktighet. Denna bindes i så fall av kalken.
Kalk har även förmågan att förena sig med fritt svavel och motverkar sålunda
»blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
