Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Fasta bränslen - Stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
OM BRÄNSLEN.
en sikt med 10—15 mm:s maskvidd. Vid småkol användas för stybbens avskiljande
siktar med en hål- eller maskvidd av 3—6 mm. Hög stybbhalt är ofördelaktig, ty den
motverkar luftens passage genom kolskiktet på rosten i eldstäder, och stybben faller lätt
igenom rosten oförbränd, så att förluster uppstå.
V olymvikten spelar vid stenkol icke samma roll som vid koks, ty stenkol säljas
mera sällan efter volym, vilket ju vid koks för värmeledningar är det vanliga.
Hektolitervikten ligger för de flesta stenkol inom 70—80 kg. Vid fuktiga, stybbrika och askrika
kol kan den stiga till c:a 95 kg.
Stenkolens hårdhet eller hållfasthet avgör, i vilken grad stenkol tåla omlastning
och transport, och om det stybbar mer eller mindre starkt. Hårdheten angives endast
ungefärligt med beteckningarna hårda, medelhårda och lösa kol.
Ytutseendet i friskt brott underlättar karakterisering och identifiering av stenkol.
Därvid iakttages brottytans glans eller matta utseende, förefintlig klyvningsriktning,
kolstyckenas form samt synlig förekomst av skiffer, svavelkis och andra
föroreningar.
Särskilt viktig är stenkolens lagerbeständighet, helst som de ofta måste förvaras ute
under bar himmel, då de utsättas för inverkan av luft, nederbörd, solbelysning och mera
starka temperaturväxlingar. Vid lagring, särskilt månaderna närmast efter brytningen,
angripas kolen nämligen vid vanlig temperatur av luftsyret, varvid alstras kolsyra,
koloxid, vattenånga och något svavelsyrlighet, samtidigt som syre bindes av en del icke
flyktiga föreningar i stenkolen, så att deras syrehalt ökas, medan värmevärdet
ned-sättes något, 2—10 %, varjämte hos bituminösa kol deras bakande förmåga minskas
och stenkol i allmänhet bliva lösa och falla sönder, så att stybbhalten ökas.
Vid denna självoxidation alstras helt naturligt värme, och om detta icke bortledes
eller lufttillförseln minskas, så kan temperaturen stiga så starkt, att självantändning
uppstår. Benägna för självantändning äro yngre, gasrika liksom bituminösa kol, men
icke antraciter och antracitiska kol, som äro väl lagerbeständiga. Oxidation och därmed
självantändning befordras genom liten styckestorlek och större stybbhalt hos stenkolen,
genom närvaro av större mängd svavelkis samt om kolen vid lagring utomhus utsättas
för upprepad torkning och fuktning genom nederbörd. Inom vissa gränser hos
fuktig-hetshalten synes oxidationsbenägenheten vara störst. Man motverkar självantändning
genom förvaring i ej för djupa lager, genom att i nedsatta rör kontrollera temperaturen
och att ordna lagerplatsen så, att vid behov omlämpning lätt kan utföras, samt genom
att ordna inköpen i förhållande till förbrukningen, så att lagringstiden ej blir för lång.
Vår kännedom om renkolets kemiska sammansättning är synnerligen ofullständig.
Helt säkert består renkolet av ett stort antal kemiska föreningar, ehuru det innehåller
få grundämnen: kol, väte, syre, kväve och svavel. En del av cellulosa- och vedsubstansen
i det ursprungliga växtmaterialet har vid kolbildningsprocessen alstrat s. k.
humuskol-ämnen, vilka äro olösliga både i alkali och bensol. Hartser, fetter och vaxer övergå
vid förkolningen till bituminösa eller asfaltliknande ämnen, vilka kunna utlösas med
bensol och andra organiska lösningsmedel. Bitumenhalten gör kolen bakande på rost
och lämpliga som koks- och gaskol. Med kloroform kan man ur olika kolsorter
extrahera 5—10 % och med pyridin ytterligare 3—18 %.
I och för indelning eller klassificering av stenkol med hänsyn till deras praktiska
användning kunna de bäst karakteriseras med tillhjälp av fukt, aska, värmevärde, kol-,
väte- och syrehalter samt mängd flyktiga beståndsdelar hos renkol. Därjämte tages
hänsyn till stenkolens bakande egenskaper, »feta och magra stenkol», och till mängden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
