- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VIII. Kemisk industri /
427

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÄRGSTOFFERNA.

427

ningar genom snabbt arbete vid låg temperatur ocb genom utfällning ur så utspädda
lösningar som möjligt.

Blykromat framställdes första gången av den franske kemisten Vauquelin år
1809 ocb började snart utnyttjas inom färgindustrien.

Zinkgult (Zinkgelb, Jaune de zinc, Zinc Cbrome) består huvudsakligen av
zink-kromat, ZnCrO4, och kunde alltså i lika hög grad som det föregående färgämnet förtjäna
beteckningen kromgult. Samma inkonsekvens återkommer vid de gröna färgstoff erna,
kromgrönt och zinkgrönt, vilka båda innehålla kromföreningar, den förra av bly, den
senare av zink. Zinkgult är av mindre täckförmåga i jämförelse med kromgult, men
av utmärkt äkthet på kalk och okänslig för svavelvätehaltiga gaser. Tillsammans med
pariserblått ger färgstoffet upphov till zinkgrönt av olika nyanser, en serie utmärkt
användbara pigmentfärger, vilka även i vårt land finna alltmer ökad användning.

Framställningen av zinkgult är i princip densamma som vid kromgult. Som
utgångsmaterial användas i regel zinkvitt, svavelsyra och kaliumbikromat, och det färdiga
färgstoffet innehåller oftast något av dessa ämnen, med undantag för svavelsyran, som
lättast går att avlägsna genom produktens uttvättning. Något större antal olika nyanser
av zinkgult finnes ej, såsom hos kromgult, utan färgämnet är i allmänhet av ljusgul
färgton. En mörkare produkt kan erhållas, men denna är av väsentligt sämre täckförmåga
samt ger tillsammans med olika pariserblåttsorter ej upphov till något zinkgrönt av större
skönhetsvärde, varigenom denna varietet anses som mindervärdig.

Zinkkromatets sammansättning har i den vetenskapliga litteraturen varit känt sedan
1825 genom engelsmannen Thompson.

Kadmiumgult (Cadmiumgelb, Jaune de cadmium, Cadmium yellow). Genom
upplösning av metalliskt kadmium, en viktig biprodukt vid zinkframställningen ur
zinkmalmer, vari zinken ständigt ledsagas av mindre mängder kadmiumföreningar, i
svavelsyra och lösningens försättande med svavelnatrium erhålles utfällning av ett gult, högt
skattat färgstoff, kadmiumgult eller kadmiumsulfid, CdS. Beroende av lösningarnas
temperatur och surhetsgrad fås därvid olika nyanser från ljusgult till orange, vilket vid
fabrikerna rationellt utnyttjas till framställning av olika standardtyper. Färgämnets
höga pris sätter tyvärr en gräns för dess användbarhet, och kadmiumgult utnyttjas
därför företrädesvis inom konstnärsmåleriet, vid olje-, akvarell- och freskomålning.
Färgstoffet kan blandas med samtliga andra färger, undantagandes de kopparhaltiga,
som svärtas under bildning av kopparsulfid, och är därigenom av synnerligen stort värde
såsom normalfärg, sedan de kopparhaltiga färgämnena, som förr voro flitigt i bruk,
numera blivit satta fullständigt på avskrivning.

Kadmiumgult framställdes först av tyskarna Strohmeyer och Hermann år 1817,
medan färgämnets moderna framställning ur rent kadmium daterar sig från mitten av
1890-talet.

Neapelgult, ett utmärkt material för oljemålning, även använt inom glas- och
porslinsmåleriet, består huvudsakligen av blyantimonat. Färgämnet erhölls tidigare uteslutande
från Italien, där dess framställning länge hemlighölls. De äldsta nu kända föreskrifterna
för dess erhållande gåvos emellertid redan år 1758 av Passeri. Numera har man talrika
olika tillvägagångssätt för framställningen av en mångfald varierande nyanser, det
enklaste består i en sammansmältning av antimonoxid med ren blyoxid.

Neapelgult är ett av de äldsta färgstoffen, man känner, och har påvisats på ytan av
2 500 år gammalt babyloniskt tegel samt på persiskt krukmakargods från 13:e
århundradet före Kr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:13:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/8/0441.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free