Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrolys i vattenlösning - Kopparraffinering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROLYS I VATTENLÖSNING. KOPPARRAFFINERING.
383
Fig. 284. Kopparraffineringscell enligt multipelsystemet.
Elektrolytens sammansättning måste noga kontrolleras och justeras. Genom att
låta en viss del av elektrolyten passera celler, i vilka kopparanoderna ersatts med anoder
av hårdbly, kompenseras den successiva ökning av kopparhalten och minskning av
svavelsyrehalten i elektrolyten, som alltid äger rum. För att motverka anrikningen av
föroreningar tillföres kontinuerligt något ny elektrolyt, medan en motsvarande mängd
gammal avföres. Ur den förorenade elektrolyten utvinnes antingen kopparsulfat genom
indunstning och kristallisation eller råkoppar genom elektrolys eller cementering med järn.
De för kopparraffineringen gynnsammaste driftsbetingelserna variera givetvis något
allt efter de lokala förhållandena, i främsta rummet energipriset och råkopparns
sammansättning, men ligga i allmänhet inom följande gränser:
Strömtäthet: 1.5—2.5 A/dm2.
Temperatur i cellerna: 50°—60°.
Elektrolyt: Koppar 35—45 g/1. Fri svavelsyra 150—220 g/1. Kloridklor 3—6
mg/1. Gelatin 1—2 mg per 1 och dygn, motsvarande c:a 25 g per ton producerad koppar.
Gelatintillsatsen är av
stor betydelse, enär den
utfällda kopparn därigenom
blir tätare och jämnare.
Utan densamma bildas på
katoderna spetsiga
kristallnålar av koppar, som snabbt
tillväxa och ofta förorsaka
kortslutningar. Flera andra
kolloidala ämnen ha en
liknande gynnsam inverkan på
den fysikaliska
beskaffenheten av elektrolytiskt utfällda metaller. Vid kopparraffinering användes ofta indunstad
sulfitlut tillsammans med en mindre mängd gelatin, som anses ej helt kunna undvaras.
Vid det praktiska utförandet av kopparraffineringen användes numera så gott som
uteslutande det s. k. multipelsystemet. Detta kännetecknas därav, att i varje cell äro
elektroderna parallellkopplade, så att alla katoderna i cellen äro anslutna till en negativ
sam-lingsskena och alla anoderna till en positiv samlingsskena (se fig. 284). Cellerna äro i sin tur
seriekopplade. Anoderna äro gjutna och upptill försedda med öron, i vilka de lyftas vid
transporterna och upphängas i cellerna. Katoderna äro av elektrolytkoppar och endast
c:a 0.5 mm tjocka. De uppbäras av en kopparstav, vid vilken de äro fastnitade. De
framställas genom utfällning på s. k. moderbleck av hård valsad koppar, som bestrykes med olja,
för att de utfällda katoderna skola kunna lossas från moderblecken. Cellådorna äro av
trä eller asfaltbestruken betong och invändigt klädda med 3.5 mm tjock plåt av hårdbly
(innehållande c:a 6 % antimon). Elektrolyten hålles i ständig cirkulation genom cellerna.
Dessa uppställas vanligen trappstegsformigt för att låta elektrolyten rinna igenom flera
celler i serie.
Nedan äro några viktigare data för anläggningar enligt multipelsystemet sammanställda.
Strömtäthet................................... 1.5—2.5, normalt 1.7 A/dm2
Anodavstånd (från mitt till mitt)............. 95—108, » 102 mm
Anodyta (ena sidan)........................... 0.59—0.99, > 0.9 m2
Anodtjocklek........................................ 26—52, > 38 mm
Anodvikt...................................... 160—350, > 290 kg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
