Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kemikalier och läkemedel. Av Olof Svanberg och Stig W:son Bergman - Metalloider eller icke metalliska ämnen och deras föreningar - Kol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
KEMIKALIER OCH LÄKEMEDEL.
De alifatiska kolvätena ingå till största mängd i bergoljan och användas i synnerhet
som bränsle i explosionsmotorer av alla slag eller, vilket är fallet med de mest
högkokande, såsom smörjoljor, varigenom deras behandling ej hör hemma i detta kapitel. Här
skall blott omnämnas vaselinoljans användning i en mångfald tekniska preparat, avsedda
till polering och dylikt, paraffinoljans betydelse vid bekämpandet av tarmrubbningar och
acetylengasens, kolvätet ur kalciumkarbid och vatten, användning utom för
belysnings-ändamål såsom bedövningsmedel vid operationer, givetvis efter gasens fullständiga
rening, varigenom den blir luktfri och enligt uppgift fri från obehagliga efterverkningar.
De aromatiska kolvätena, bensol, toluol, xylol och alla efterföljande, ävensom
naftalin, vilka härstamma från stenkolstjäran, ha gjort en betydligt större insats inom den
kemiska industrien än deras kusiner med öppna kolkedjor. Medan de alifatiska kolvätena
alltså i allra största utsträckning tillvaratagas huvudsakligen på grund av sitt
förbrän-ningsvärme, äro de aromatiska eller bensolkolvätena föremål för talrika
förädlingsindustrier, främst framställningen av anilinfärgämnen och många syntetiska läkemedel.
Icke desto mindre äro ett betydande antal alifatiska föreningar eller derivat av
alifatiska kolväten viktiga kemiska industriprodukter och äro i flera fall att hänföra under
rubriken kemikalier och läkemedel. Bland halogenföreningar av alifatiska
kolväteradikaler (d. v. s. kolväten, som fått en eller flera av väteatomerna ersatta med klor,
brom eller jod) märkas alltså redan ett stort antal viktiga representanter. Etylklorid
(C2H5 • Cl), en ytterst flyktig vätska, som kokar redan vid 12.5°, utnyttjas alltså på grund av
sin egenskap att framkalla lokal känslolöshet eller anestesi — den avlöste på sin tid
lustgasen (se art. kväve) som ett tandläkekonstens speciella bedövningsmedel men har på de
senare åren själv undanträngts från detta område av det mera verksamma novokainet.
Även etylbromiden (C2H5 • Br) har sedan 1860-talets början nyttjats till samma ändamål
som klorföreningen. Viktigare än dessa båda föreningar är givetvis den närbesläktade
kloroformen (triklormetan CHC13), vilken efter engelsmannen Simpsons föredöme sedan
1848 är det kanske mest kända och uppskattade bland de flyktiga bedövningsmedlen.
Kloroformen, en lättflytande, flyktig vätska av sötaktig lukt, framställes i stora mängder
genom behandling av alkohol med klorkalk. Även som lösningsmedel för fetter och många
andra ämnen är kloroformen, trots sin giftighet, till stor nytta i tekniken och på kemiska
laboratorier. Den mot kloroform svarande jodföreningen, jodoform (CHJ3), användes i
stor utsträckning på grund av sina antiseptiska verkningar. Jodoformen framställes
numera så gott som uteslutande på elektrolytisk väg med jodkalium och alkohol som
utgångsmaterial. Bland de alifatiska klorföreningarna märkas, utom kloroformen,
ytterligare ett betydande antal goda lösningsmedel, som på de allra sista åren börjat vinna ökad
användning till tekniska ändamål. Hit höra koltetraklorid (CC14) — även använd till
eldsläckningsändamål i små behändiga handsprutor av stor effektivitet, då den tunga
ångan av denna vätska undantränger luften och själv ej kan brinna eller underhålla
förbränning — samt vidare trikloretylen, acetylen-di- och acetylen-tetraklorid, de båda
sistnämnda produkter av acetylen och klor.
Äv andra organiska lösningsmedel är kolsvavlan (CS2), en tung men flyktig vätska av
— i synnerhet i orent tillstånd — vidrig lukt, desto eldfarligare.
Bland de alifatiska alkoholerna, innehållande en eller flera hydroxyl-, d. v. s. OH-,
grupper, är ett antal av betydelse som lösningsmedel vid kemiska industrier eller i
flyktiga fernissor och lack. Den enklaste, metylalkoholen, metanol (CH3 • OH) eller träsprit,
är som bekant en viktig biprodukt från sulfitcellulosafabriker och kolningsverk. Viktigare
är till talrika tekniska ändamål den vanliga spriten eller etylalkoholen (C2H5 • OH), på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
