Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Skeppsbyggnadskonsten under nya tidens första århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBYGGNADSKONSTENS HISTORIA.
737
Handelsskeppen från samma tid äro icke lika omtalade som örlogsfartygen. Det
var krigsskeppen, som ledde utvecklingen, och endast de allra största handelsfartygen
kttnde i avseende å dimensioner och ståtligt utseende jämföras med ansenligare
örlogs-skepp. I Chapmans »Architectura Navalis Mercatoria», säkerligen det förnämsta
skepps-byggnadstekniska planschverk, som någonsin utgivits (Stockholm 1768), visas de
viktigaste vid mitten av 1700-talet existerande handelsfartygstyperna. Följande typer,
vilkas namn häntyder på skrovform och storlek, förekommo: »Fregatter», »Häck-Båtar»,
»Pinkar», »Kattar», »Barckar» m. fl. Med avseende på riggen skiljer Chapman på
»Fre-gats-Takling», »Snau-Takling», »Skonert-Takling», »Jagt-Takling», »Bregantins-Takling»,
etc. Åtskilliga kombinationer mellan nämnda skrov- och riggtyper förekommo, t. ex.
»Bark Skapnad med Fregats-Takling». De fregattbyggda skeppen voro avsedda att segla
Fig. 972. Modell av »Royal George», ett engelskt tredäckat 100-kanonskepp, sjösatt år 1756.
Modellen visar un der vattenskropp en utan bordläggning, varför spanten äro synliga.
väl, föra stor segelarea och relativt tung bestyckning; de voro således användbara även
som »hjälpkryssare»; de hade i förhållande till sina dimensioner jämförelsevis liten
last-dryghet. Kattar och barkar åter voro Utpräglade lastdragare; häckbåtar och pinkar
representerade någonting mitt emellan fregatter och kattar.
Liksom under tidigare skeden utsirades akterskeppen rikt; under barockens och
rokokons tid kan man nästan tala om orgier inom skeppsarkitektüren. Speronen, det
näbbigt framspringande partiet i förskeppet, levde länge kvar (fig. 969), avtrubbades
så småningom och pryddes ofta med en gdllion (fig. 972, 973), som först vid 1700-talets
slut växte ihop med det egentliga skrovet. I akterskeppet funnos på större fartyg
gallerier, ofta i två eller tre våningar och rikt prydda med träsniderier, förgyllning etc.
Skeppsbyggnadskonsten sattes på svåra prov på grund av fartygens ökade
dimensioner, artilleriets påfrestningar m. m. Att bygga 20—30 m långa och jämförelsevis
breda skrov så starka, att de kunde hålla i mansåldrar var relativt lätt, om hårt och
gott virke användes. Men att av trä tillverka skepp med 50—60 m längd i vattenlinjen
och kanske 70 m överallt och få den hållfasthet, som behövdes, det var svårt nog.
Skeppens materialdimensioner blevo också betydande. På linjeskeppen torde
bordläggnings-plankorna vid vattenlinjen i regel hava varit 100—200 mm tjocka och garneringen i det
närmaste lika tjock. Som de timrade spanten (fig. 972) stodo mycket tätt, bildade de
tre lagren — bordläggning, spant och garnering — en nästan massiv vägg av upp till
600 mm tjocklek. Därtill kom en mängd förstärkningar och förbindningar av dika
slag. Skroven blevo på grund av byggnadssättet visserligen starka men samtidigt tunga,
klumpiga och stela. Linjerna och proportionerna i förening med tyngden bidrogo att
47 —270535. Uppfinningarnas bok. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
