Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Skeppsbyggnadskonsten i Norden under forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBYGGNADSKONSTENS HISTORIA.
723
rättare styråran, placerad på låringen — därav namnet styrbord. Överst hade
styråran en rorpinne, som var riktad tvärskepps inåt; mot skeppets sida låg det an mot två
utsprång, ett mindre vid relingen och ett mera utskjutande längre ned. Till det senare
var styråran fäst medelst ett genom den Utskjutande träklossen gående tåg, vilket dock
icke hindrade årans svängning och ej heller dess lättande medelst en vid dess nedre ända
fäst lina, då skeppet kom in på grunt vatten. Mannen, som skötte styråran, vände därvid
sin rygg eller, på norska, »bag» åt fartygets andra sida, varav dess benämning
»bagbord», på svenska förkortat till babord Uppkommit.
Med all säkerhet har Gokstadskeppet varit ett krigsfartyg — en fylkeskonungs
rese- och stridsfartyg. Efter de 16 paren åror benämnes det stundom en »sextansessa».
Dylika fartyg kallades i Norden långskepp eller samma benämning, som en del
medel-havsfolks krigsskepp gått under. Gokstadskeppet torde dock icke hava varit ett
»led-ungsskepp», d. v. s. ett större skepp av liknande typ, varmed vikingarna gjort sina längre
färder. Utan det bör närmast hänföras till kustfartygens kategori. I fråga om skeppets
byggnadssätt och särskilt dess bordläggnings egendomliga förbindning till spanten hava
olika meningar gjort sig gällande. — Överingenjör Lindvall antog, att under vikingarnas
härnadståg vid framkomsten till främmande kust, särskilt sådan, där ebb om flod rådde,
alla gingo i land med sina vapen, sedan skeppet dragits Upp på land. Erfarenheten hade
i dylika fall lärt vikingarna, att, då de efter kanske några veckors strider återkommo
till de uppdragna skeppen, dessa hade torkat och spruckit, när hela bordläggningen
varit fast nitad till spanten. De skulle då hava kunnat komma på idén, att, om man
blott stirrade plankorna fast till spanten, borden fingo bättre möjlighet att svälla i vattnet
och krympa i solskenet på land, utan att spricka i det senare fallet. -— Ett annat
antagande är, att, då skeppen utsattes för stora påkänningar i sjögången på de öppna hav,
som vikingarna vågade sig över, den elastiska och fj ådrande konstruktionen bör hava
varit av stor nytta, då eljest naglar vid ett häftigt vågslag kunnat brytas loss och läckor
uppstå. — Slutligen har man även trott, att metoden att binda bordläggningen till
spanten stått i sammanhang med skeppens seglingsförmåga, i det att båtar, som ej äro
för styvt förbundna och därför stela, i allmänhet segla bättre än andra.
I varje fall har Gokstadskeppets snabbseglingsförmåga och sjöduglighet på ett lika
intressant som glänsande sätt bevisats. I slutet av 1800-talet byggdes nämligen en
noggrann kopia av det gamla, konungaskeppet. Denna modell av vikingafartyget seglades
år 1893 över Atlanten för att exponeras på en stor utställning i Chicago. Det nya
Gokstadskeppet redde sig i allo förträffligt, var lättstyrt, vakade sjön som en sjöfågel och
löpte i god vind som en modern kappseglare. Farten kom ofta Upp till 9—10 knop,
någon enstaka gång ända till 11 — en fenomenal hastighet för ett så litet skepp med ringa
segelarea. Bottenplankorna buktade märkbart vid hård pressning, och hela skrovet
vred sig starkt i sjögång, men skeppet höll likafullt tätt. Dess smidighet och smäckra
form var dess styrka. Modellskeppet blev en triumf för de gamla nordbornas
skepps-byggnadskonst.
Det andra i Norge gjorda större skeppsfyndet från vikingatiden anträffades i
början av detta århundrade vid Oséberg nära Tönsberg. I en väldig gravhög, som dock
med tiden sjtinkit ihop och delvis bortplöjts, och som tippkastats av torv, bildande ett
hermetiskt skyddande lager över det inre, låg skeppet, täckt av ett stort stenrös.
Torv-lagret och lerbottnen hade var i sin mån bidragit till att allt trävirke både i själva skeppet
och i de i detsamma funna talrika fornlämningarna voro i ett synnerligen väl bibehållet
skick. Skeppet låg i högen med förstäven riktad söderut, något som var ganska typiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
