Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Vattenmätare - Vattenkraftanläggningar, av Gottfried Berg och Walo Finné - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
VATTENBYGGNADER.
struerad enligt samma princip som den vanliga flygeln för mätning av strömhastigheten
i rinnande vattendrag. Woltmannmätaren består av ett vinghjul, som inbygges i själva
ledningen. Vinghjulets axel sammanfaller med ledningens. På hjulaxeln finnes en
»evig» skruv, vilken vid hjulets rotation kringvrider en annan axel, förenad med ett på
rörets utsida anbragt visar verk. För att woltmannmätaren skall fungera väl, måste
vattnet riktas före inträdet i densamma, så att virvelrörelser så vitt möjligt undvikas.
Mätaren bör därför insättas i en rak ledning och icke omedelbart efter en krök, vid
utloppet från en pump o. s. v.
Stora woltmannmätare äro icke känsliga för mycket små vattenmängder. I
ledningar, där den framströmmande vattenmängden kraftigt varierar, insättes därför en
mätarekombination, bestående av en i huvudledningen insatt woltmannmätare av
tillräcklig storlek för registrering av den största framrinnande vattenmängden, och en
klaffventil så anordnad, att den avstänger huvudledningen, då vattenmängden nedgått
under en viss kvantitet pr tidsenhet. Vattnet framströmmar därvid i stället genom en
mindre förbigångsledning omkring huvudmätaren, försedd med en mindre vattenmätare
av lämplig storlek för den mindre vattenmängden.
V entur imätaren är bäst lämpad för större vattenmängder, således för huvudledningar.
Dess princip är förut angiven i samband med filterregleringsapparater (sid. 232).
Ven-turimätaren kan lätt förenas med självregistrerande räkneverk och är mera okänslig för
vattnets beskaffenhet än någon av de föregående mätaretyperna.
VATTENKRAFTANLÄGGNINGAR.
Av Civilingenjörerna Gottfried Berg och Walo Finné.
Historik.
Allmän historik. Vattenkraften är jämte vindkraften en av de naturkrafter, som
människan tidigt förstod att taga i sin tjänst.
Forskningen har utrönt, att vattenkraftanläggningar i form av vattenhjul redan
för flera årtusenden sedan funnits i Indien. Genom handelsförbindelserna fördes sedan
konsten att bygga vattenhjul till Svarta havet och Medelhavet samt vidare till de av den
romerska kulturen behärskade områdena. Ännu i dag finnas i Syrien kanaler, som
framförde drivvatten till de vattenkraftverk, vilka byggdes av de kaldeiska konungarna.
Kaldéernas stam försvinner ur historien redan för 2 V2 årtusende sedan, men kanalerna
äro fortfarande i bruk för drivande av vattenhjul.
Exempel på gamla tiders vattenverk utgöra fig. 293 och 294, hämtade ur en år
1629 utgiven bok (Strada: Kunstliche Abriss), samt fig. 295.
Verkningsgraden hos de gamla anläggningarna var icke stor. Man räknar med
att 30 å 35 % av naturkraften kunde utvinnas. Senare ägnades större intresse åt
utformningen av anordningarna, och man uppnådde intill 60 å 70 % verkningsgrad å
vattenhjulen.
Ett stort steg i utvecklingen togs i och med järnets införande som byggnadsmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
