Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLEDNINGAR. HISTORIK.
191
VATTENLEDNINGAR.
Av Civilingenjör Victor Jansa.
Med vattenledning avses egentligen en konstruktion för vattnets framledande, men
begreppet har småningom vidgats till att omfatta alla de olika element, som kunna ingå
i en anläggning för vattenförsörjning, såsom intag, brunnar, pumpar, filter,
reservoarer m. m.
Historik.
Behovet av en ordnad vattenförsörjning uppstod så snart människorna övergå vo
nomadlivet och blevo bofasta. Ursprungligen kunde man endast tillgodogöra sig vattnet
i naturliga källor och öppna vattendrag, men redan i forntiden förstod man att skaffa
sig vatten genom anläggning av brunnar. Betydande brunnar utfördes i Egypten,
Grekland, Assyrien, Persien och Indien. De äldsta anteckningarna om egyptiska brunnar
nedskrevos omkr. 2500 år f. Kr. Tusenåriga brunnar användas ännu i dag i ovannämnda
länder. Josefsbrunnen i Kairo är en av de mest berömda. Den är uthuggen i klippan
till ett djup av 90 m. Kineserna kände konsten att borra artesiska brunnar (sid. 200),
varvid de tillämpade metoder liknande dem som användas ännu i dag. Egyptierna och
japanerna kände redan i forntiden konsten att filtrera slamhaltigt vatten genom
oglaserade lerkärl. I Egypten, Grekland och Rom har man vidare påträffat antika
bassänger, som utan tvivel varit avsedda för vattnets rening genom avsättning. Hos
perserna påträffas för första gången lagstiftningsförsök till skydd mot vattnets
förorening.
Allteftersom större samhällen uppstodo ökades vattenförsörjningens betydelse.
Där källor och brunnar blevo otillräckliga lärde man sig bygga dammar och bassänger
för uppsamling av ytvatten. De gamla vattenreservoarerna i Aden äro ett utmärkt
exempel på dylika anläggningar. De äro utförda på bottnen av kratern till en slocknad
vulkan, från vars höga branter de erhålla sitt vatten. De byggdes troligen av perser
omkr. 600 f. Kr. (fig. 208). Indierna voro särdeles flitiga dammbyggare. Då
engelsmännen erövrade deras land påträffades exempelvis enbart i Madras över 50 000
konstgjorda dammar, av vilka den största täckte en area av 20 000 har.
Redan i äldsta tider lärde man sig att öka jordens avkastning genom bevattning.
I grävda kanaler leddes vattnet ffån naturliga vattendrag eller konstgjorda dammar
ut över fälten. I Egypten torde de första mera betydande bevattningsanläggningarna
hava utförts. Många av dessa voro även efter nutidens begrepp kolossala. Uppkomsten
av kulturländerna omkring Eufrat och Tigris möjliggjordes genom utförandet av ett
storartat bevattningssystem. En av dammarna i Eufrat, som byggdes under drottning
Nitokris tid, var så stor, att den kunde magasinera flodens tillrinning under
22 dygn.
V attenuppfordringsverk av olika slag voro kända bland många av antikens folk.
Se-miramis hängande trädgårdar i Ninive försågos med vatten från Eufrat, som
uppfordrades med skopverk till 90 m höjd över floden. I Hamah uppfordrades flodvatten
medelst skophjul, vilka skola hava haft en diameter av 25 m. Greken Ktesibus (150 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
