Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenvägar, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENVÄGAR. INLEDNING.
1 O
la
I en egyptisk grav, som torde vara omkring sex tusen år gammal, har man funnit
modellen av ett fartyg med högt uppsvängd för- och akterstäv och en baldakin- eller
kajut-liknande uppbyggnad midskepps, troligen föreställande en i sitt slag ganska fulländad
farkost, om vars storlek man emellertid har sig intet bekant. Av 22 par åror
fram-drevs ett fartyg, som finnes avbildat å en omkring 4 700 år gammal egyptisk
väggmålning. Det förde dessutom segel. Sannolikt var fartyget föga djupgående och användes
uteslutande för trafik på Nilen. Även på floderna Eufrat och Tigris begagnades tidigt
konstgjorda farkoster, möjligen tidigare än på Nilen.
Småningom började man utsträcka färderna längs kusterna av öppna hav. Bibeln
berättar, att Josef i Egypten skickade spannmål sjöledes till sin fader i Judéen. I andra
årtusendet f. Kr. lära greker från Kreta och angränsande öar hava bedrivit sjöfart i östra
Medelhavet. Samtidigt trafikerades även Röda havet. Mellan Nilen och Röda havet
kom till utförande en kanal, som möjliggjorde direkt sjöförbindelse mellan de båda
haven. Rörande tidpunkten härför råda olika meningar. Somliga hänföra kanalbyggandet
till första, andra författare till andra årtusendet före början av vår tideräkning. Om ett
synes nian vara ense: Nilmynningen var under ett långt skede sjöfartens och
världshandelns medelpunkt. Troligen bedrevs där även ett intensivt skeppsbyggeri.
När man lärt sig konsten att bygga fartyg, som voro så stora, att de ej kunde vid
inträffande oväder dragas upp på land, uppstod behovet av en hamn. Den anlades vid
Pharos, i Nilmynningen, och lär hava omfattat en areal av icke mindre än 60 har, en
enorm anläggning, om man tager i betraktande, att den sannolikt var den första i sitt
slag. Ur de i övrigt knappa uppgifterna om denna hamn må anföras, att vågbrytarna
voro uppförda på avlagringarna i Nildeltat och hade 2 km längd samt att i hamnen
fun-nos kajer av stora huggna stenblock. Dock betvivlar förf., att dylika stenkajer
föreko mmo i större utsträckning. Den dåtida sjöfarten krävde inga vidlyftiga anordningar,
och egyptierna lade sig föga vinn om att slavarnas arbete blev förenat med ringa möda.
Men de hade utpräglat sinne för pomp och ståt, särskilt vid officiella tillställningar.
Sannolikt är väl, att stenkajer av ganska begränsad längd tillkommo i paradsyfte och
att de delar av hamnen, som avsågo mera prosaiska ändamål, voro mera primitivt
utrustade?
Efter semiternas inbrott i nedre Egypten i 17:e århundradet f. Kr. koncentrerades
sjöfarten till Syriens kust, först till Sidon och sedan till Tyros, vars handelsvälde, prakt
och glans skildras av profeten Hesekiel, när han i vältaliga ordalag förutsäger stadens
undergång. Redan när Tyros år 332 förstördes av Alexander den store hade Kartago,
anlagtj av fenicier omkring 1000 år f. Kr., blivit den västerländska sjöfartens medelpunkt.
Hamnen omfattade två bassänger, en inre, avsedd för krigsfartyg, och en yttre, som
tillgodosåg handelsjöfartens krav. Därutanför låg en skyddad redd, å vilken samtidigt
kunde ligga för ankar flera tusen fartyg. I hamnen funnos konstgjorda kajer med
tillhörande kajplan, å vilka voro uppförda varumagasin och andra för handel och sjöfart
nödiga byggnader.
Tyvärr känner man beträffande dessa hamnar föga, som lämpligen låter inrangera
cig i en beskrivning över gjorda uppfinningar. Till eftervärlden hava icke bevarats några
1 Närmare’uppgifter om hamnen vid Pharos återfinnas i ett för några år sedan på Albert
Bonniers förlag utkommet, rikt illustrerat verk, »Segelsjöfartens Historia». Sakligt, överskådligt och
medryckande skildrar författaren, Eirik Hornborg, på 453 kvartsidor huru segelsjöfarten utvecklats
från äldsta kända tider till våra dagar.
Jfr även Nils Gustaf Nilsson: »Sjöfart och Skeppsbyggeri i Forntid och Nutid». Arbetet, som
omfattar 223 oktavsidor och trycktes år 1922 på Bokförlaget Natur och Kultur, är ett sakligt
koncentrat av skeppsbyggeriets historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
