Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet under segelfartygsperioden - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
660
VAPENTEKNIK.
I Krimkriget (1853—1856) kom emellertid granat-(bomb-)skjutningen att praktiskt
prövas, tillika med annan under 1800-talets första hälft tillkommen sjökrigsmaterial.
Under detta krig uppträdde nämligen segelskepp, hjulångare, propellerångare, trä-,
järn-, stål- och pansarfartyg, slätborrade och räfflade kanoner, rundkulor och granater
m. m.
Av fartygskanonernas skjuttabeller från denna tid framgår, att de största
skott-vidderna för dessa voro omkring 1 500 meter (4 graders elevation). Sjömörsarnas största
kastvidd uppgick till över 3 000 meter vid 35 graders elevation.
Sjöartilleriet under tiden från pansarets införande (1850-talet) till
torpedfartygens framkomst (1870-talet). De första pansrade fartygen voro de franska
pansar-batterier, som deltogo i Krimkriget (se Pansar). Efter detta krig försågos såväl
nybyggda som äldre större fartyg med pansarskydd. Härigenom började den tävlan
mellan artilleri och pansar, som allt fortfarande pågår. Fordringarna på stor effekt
hos varje enskilt skott blevo med pansarets tillkomst vid sjöartilleriet i ett slag avsevärt
höjda. Men det var icke nog med att projektilen skulle förmå tränga genom
pansarskyddet, den borde därjämte kunna åstadkomma förstörelseverkan innanför detta.
Ty vid samma tid som pansaret infördes, hade ångan som framdrivningsmedel för
ör-logsfartyg fått ett säkert övertag över seglen, framför allt genom uppfinningen av
propellern. Beskjutning av den oskyddade riggen kunde sålunda ej som förr göra fartyget
redlöst. Trä som byggnadsmaterial för krigsfartyg fick i allt större utsträckning vika
för järn och stål.
För att öka verkan hos det enskilda skottet valdes till en början 2 olika vägar. Vid
den ena, huvudsakligen tillämpad av Nordamerikas Förenta stater, sökte man nå
målet genom ökning av kalibern vid de slätborrade tackjärnskanonerna, skjutande sfäriska
kulor. Vid den andra, tillämpad i flertalet av Europas mariner, ökades sjöartilleriets
effekt genom framställande av räfflade kanoner av material med större hållfasthet än
tackjärn (d. v. s. smidesjärn och s. k. homogent järn), skjutande spetsprojektiler.
Erfarenheten skulle inom kort visa, att den senare vägen var den rätta, varför även
Amerika med tiden måste övergiva sitt förutvarande system. Tydligt är, att en så fullkomlig
omstörtning av det under århundranden uppbyggda sjöartillerisystemet icke kunde ske
omedelbart. Decenniet närmast efter Krimkrigets avslutande (1856) kännetecknas
därför av omfattande försök med olika artillerikonstruktioner såväl i avseende på själva
materialets beskaffenhet som på kanonernas, projektilernas och lavettagens. Dessa
försök avsågo ytterst att skaffa erfarenhet om de medel, genom vilka den högsta grad
av genomträngningsförmåga och därefter sprängverkan mot dåtidens fartyg kunde
erhållas. Genomträngningsförmågan beror av projektilens massa, den hastighet, med
vilken densamma träffar målet, projektilens form och anslagsvinkel mot målet. Stor massa
erhölls genom stor kaliber och för åstadkommande av hög anslagshastighet höjdes
projektilens mynningshastighet samtidigt som projektilen genom ökad längd fick större
belastning (projektilvikt per ytenhet av genomskärningsarean).1 Härjämte fordrades
stor träffsäkerhet, så att projektilerna företrädesvis kunde inskjutas vid eller strax
under det fientliga fartygets vattenlinje eller ock å vissa andra ömtåliga delar av
fartygssidan. Denna träffsäkerhet vanns genom att medelst kanonernas räffling giva
spetsprojektilen en sådan rotationshastighet kring sin längdaxel, att dess stadiga gång genom
1 Stor belastning minskar luftmotståndets retarderande inverkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
