Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGERINGAR. FERROLEGERINGAR.
839
halten i stålet minskas. I gjuterier användes ferromangan för att göra järnet mjukare,
starkare och renare. Därnäst användes legeringen mest för att giva stål en viss bestämd
manganhalt. Manganstål håller vanligen 12 å 13 % mangan.
Tillverkningen av manganjärn uppgick 1925 i Sverige till 1 652 ton. Världens
mangan-malmsproduktion, som till största delen användes för tillverkning av legeringar, uppgår
i genomsnitt till 18 miljoner ton per år. De förnämsta produktionsorterna äro Ryssland,
Guldkusten, Indien och Brasilien.
t
Ferromangansilicium (Kiselmanganjärn). Denna legering har uppkommit, sedan
den elektriska ugnen började användas för framställning av ferrolegeringar. För
framställningen användas olika metoder. Ett sätt är att framställa ferromangan i en elektrisk
motståndsugn och kiseljärn i en annan ugn, varpå de två produkterna i smält tillstånd
blandas i bestämda proportioner för att bilda ferromangansiliciumlegering med önskade
halter av mangan och kisel. Ferromanganen håller omkring 85 % mangan, och kiseljärnets
kiselhalt göres beroende av vilken järnhalt, som önskas i den färdiga produkten. En annan
metod utföres så, att manganmalm, kvarts, järnsvarvspån och kol blandas i lämpliga
proportioner för att vid smältningen bilda den önskade legeringen. Då hög temperatur
måste hållas för kiselsyrans reduktion, förloras en avsevärd del av i beskickningen
ingående mangan. Metoden användes ändock mera än den först nämnda, emedan
den är bekvämare, och mindre arbete är förenat därmed. En tredje metod är att
använda rodonit, en malm, som består av mangansilikat, eller andra malmer, som
hålla såväl manganoxider som kiselsyra, och smälta dessa tillsammans med kol. Den
för de sistnämnda tvenne metoderna använda elektriska ugnen liknar den för
kisel-j ärnsframställning använda.
Av ferromangansilicium äro tre grader vanliga, hållande 50 till 55 % mangan och
23 till 28 % kisel, 68 till 75 % mangan och 20 till 25 % kisel eller 50 till 55 % mangan
och 30 till 35 % kisel. Kolhalten i dessa legeringar är låg.
Kiselmanganjärnlegeringar med hög manganhalt användas för att införa mangan och
kisel i stål. De med lägre manganhalter användas för desoxidationsändamål. Legeringen
har den fördelen framför ferromangan, att den har lägre kolhalt och ändå stor
desoxida-tionsförmåga. Särskilt fördelaktig är dess användning för framställning av höggradigt
mangankiselstål.
Av kiselmanganjärn framställdes år 1925 i Sverige 1 348 ton.
Ferrokrom (Kromjärn). Näst ferromangan och ferrosilicium är ferrokrom den
ferro-legering, som framställes i de största kvantiteterna. Legeringen är känd sedan
1820-talet, och 1866 funnos flera tillverkare av ferrokrom, som först framställdes genom
smältning i degel eller i masugn. Endast lågprocentig legering kan dock framställas i masugn.
1899 började den elektriska ugnen tagas i anspråk för ändamålet, och framställningen
sker numera nästan uteslutande i sådana ugnar. En mindre mängd kolfri ferrokrom
framställes med tillhjälp av termitprocessen.
Större delen av den malm, som användes för tillverkning av ferrokrom i elektrisk
ugn, kommer från Förenta staterna, Indien, Turkiet, Nya Caledonien, Kuba och Nya
Sydwales. Malmen, kromit, består av kromoxid, lerjord och järnoxidul. Vanligen
användes sådan malm, som håller omkring 50 % kromoxid samt mindre än 0.1 % fosfor
och svavel. I regel göras inga tillsatser av kalk eller andra beskickningsämnen, då
man vill hålla slaggmängden så liten som möjligt. Som reduktionsmedel användes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
