Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Legeringar av andra metaller än järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGERINGAR AV ANDRA METALLER ÄN JÄRN. 833
Nysilver, som består av koppar, nickel och zink, överträffar
zinkkopparlege-ringarna med avseende på hårdhet, styrka och motståndskraft mot kemiska inflytanden.
Den bästa färgen får en legering, som håller 3 delar nickel och 4 delar koppar, men denna
är mycket svårsmält och så hård, att den icke låter bearbeta sig. Den till mynt använda
legeringen med 75 % koppar och 25 % nickel har en gulaktig färg, varför de bättre
nysilversorterna måste hålla mer än 25 % nickel. I allmänhet har dock det i handeln
förekommande nysilvret en sammansättning av 50 å 66 % koppar, 19 a 31 % zink samt
13 å 18 % nickel.
För framställning av nysilver förfar man antingen så, att nickel och koppar smältas i
grafitdegel, varpå zink tillsättes, eller också gör man av en del av kopparn och hela
zinkmängden mässing, vilken därpå tillsättes till den genom sammansmältning av resten av
kopparn och nickeln erhållna flytande legeringen. För att hindra bildandet av
nickel-oxidul och kopparoxidul, som upplösa sig i legeringen, eller för att reducera dessa,
använder man fosfor- eller mangankoppar.
Nickelbrons kallar man en legering av 60 % koppar, 12 % zink, 20 % nickel
och 8 % tenn, som har en ljus färg och besitter stor hårdhet.
Tennlegeringar. Då tenn legeras med andra metaller åstadkommer det nästan alltid
att legeringen blir hård, och mjuka metaller legeras därför ofta med tenn. Av sådana
legeringar äro utom bronsen de som bestå av tenn och bly samt tenn och antimon de viktigaste.
Tennblylegeringarna äro billigare, mera smidbara och lättare att gjuta
än rent tenn. De fingo därför, innan porslinet kom i bruk, stor användning för
tillverkning av hushållskärl. Då emellertid blyhaltigt tenn mycket lättare angripes av organiska
syror än rent sådant, och då blysalterna verka giftigt, böra kokkärl och serviser icke
innehålla mer än högst 10 % bly.
Britanniametall består huvudsakligen av tenn och antimon, men vanligen
ingå däruti även en del andra metaller, t. ex. koppar, bly och zink. Genom
antimontill-satser härdas tennet. Britanniametall användes för tillverkning av hushållskärl, och en
för detta ändamål lämplig legering innehåller 90 % tenn och 10 % antimon. Då emellertid
en legering med så hög antimonhalt blir tämligen spröd, utbytes vanligen 2 % av
anti-montillsatsen mot lika mycket koppar.
Vitmetall är en antimonrikare legering, vilken användes som lagermetall. Den
håller vanligen också koppar. De relativa mängderna av de olika metallerna växla mycket,
men de vanligaste lagermetallerna hålla 75 å 90 % tenn, 8 å 15 % antimon och 2 å 9 %
koppar.
Blylegeringar. Hit höra egentligen endast stilmetall och hagelmetall, ehuru bly
även ofta ingår i tämligen stora mängder i billigare tennblylegeringar, lagermetaller,
bronser etc.
Stilmetall. En god typmetall bör vara lätt att gjuta, skall fylla formarna
väl samt hava så stor hårdhet som möjligt. De legeringar, som närmast uppfylla dessa
stora fordringar, äro vissa blyantimonlegeringar. För att om möjligt höja legeringens
gjutbarhet, hårdhet och styrka har man försökt tillsätta även andra metaller såsom
vis-mut, zink, tenn, koppar och nickel. Den vanligaste stilmetallen håller 75 % bly, 23 %
antimon och 2 % tenn.
Den för tillverkning av hagel använda legeringen består av bly och arsenik. Liksom
antimon har också arsenik förmågan att göra bly hårdare. Legeringen är mera lättfluten
53—252144. Uppfinningarnas bok, VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
