Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Torrfärskningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. TORRFÄRSKNINGSMETODER. 683
Torrfärskningsmetoder.
Med torrfärskning förstår man ett färskningsförfarande, enligt vilket tackjärn
eller gjutjärn överföres till smidbart järn, utan att materialet därvid befinner sig i smält
eller degigt tillstånd. Metoderna grunda sig på det förhållandet, att cementit vid
långsam upphettning till en relativt hög temperatur sönderfaller och avskiljer kol enligt
formeln Fe3C = 3Fe + C. Detta kol, som kallas temperkol eller aduceringskol och
ut-göres av synnerligen finfördelad grafit, kan, om så önskas, avlägsnas ur godset genom
att detta vid upphettningen hålles inpackat i syreavgivande material. Man särskiljer
två olika metoder, glödstålsmetoden och aducering smetoden.
Glödstålsmetoden, som är den yngsta av dessa två metoder, uppfanns år 1855 av
P. Tunner i Leoben i Österrike. Som råmaterial användes manganhaltigt tackjärn,
som vid utrinnandet ur masugnen göts i sandform, så att mycket smala stänger, endast
c:a 15 X 65 mm i genomskärning, erhöllos. Dessa stänger inpackades varvtals
tillsammans med syreavgivande ämnen, såsom pulver av blodstensmalm eller rostad spatmalm,
i kistor av sandsten, placerade i ugnar liknande dem, som användas vid
brännstålsbe-redning. Varje ugn kunde rymma så många stänger, att deras sammanlagda vikt
uppgick till 60 ton. Bränningen varade i 2x/2—3 månader, vilket givetvis förorsakade en
stor bränsleåtgång; sålunda förbrukades vid användning av mindervärdig brunkolsstybb
ej mindre än 5 ton kol pr ton stål. Efter bränningen, under vilken en avkolning av
materialet ägt rum, avslogos stängerna i stycken och sorterades i olika hårdhetsgrader allt
efter brottytornas utseende samt omsmältes slutligen i degel. Glödstålstillverkningen,
som således avsåg endast framställning av en mellanprodukt, har dock numera helt och
hållet upphört.
Aduceringsmetoden skiljer sig från glödstålsmetoden huvudsakligen därigenom
att det material, som skall undergå färskning, utgöres av gjutna föremål, vilka redan
givits den form, i vilken de sedan skola användas, och således någon smältning efter
aduceringen icke förekommer. Metoden har huvudsakligen fått användning för
behandling av mindre, klenare gjutjärnsföremål, som genom aduceringen överföras till
smidbart gods.
Fördelarna med aducering av gjutgods ligger dels däri, att godset blir mycket
segare och mera hållfast än vanligt gjutgods, dels i att tillverkningskostnaderna för många
fabrikat bliva lägre än om dessa i stället framställts av stålgjutgods eller genom smidning.
För att man skall erhålla ett gynnsamt resultat av aduceringen fordras det, att
kolet i gjutgodset befinner sig i bunden form, d. v. s. att materialet har vitt brott.
Visserligen kan vid aduceringen även grafit avlägsnas ur godset, men detta tar längre tid i
anspråk, och materialet får ej de egenskaper, som åsyftas, utan blir skört som förut
och erhåller minskad hållfasthet.
Det är av vikt att det gods, som skall aduceras, har en härför lämplig
sammansättning, och denna bör avpassas med hänsyn dels till grovleken av de föremål, som skola
behandlas, och dels till den ugnstyp, som kommit till användning vid gjutgodsets
framställning. Gjutjärnet bör icke hålla högre halter av följande ämnen än 3 % C, 1 % Si,
0.4 % Mn, 0.2 % P och 0.15 % S. Oftast är materialet betydligt renare och’y ad
svavelhalten beträffar bör d.en helst ej överstiga 0.07 %.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
