Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER.
677
dationsmedel kiseljärn och kol; det senare vanligen i form av petroleumkoks, bitar av
kolelektroder eller vattenfri koks. Vid periodens början är slaggen svart, beroende på
att i densamma järnoxidul förefinnes upplöst; genom kolets inverkan reduceras dock
järn-oxidulen, varvid järnet upptages av metallbadet. Allt efter som slaggens järnhalt
sjunker, antager den ljusare färg; först då slaggen praktiskt taget ej längre innehåller någon
järnoxidul, vilket antydes av att den då antagit vit färg, kan svavelreningen försiggå.
I en 5-tons Röchhng-Rodenhausers ugn insattes flytande järn av följande
sammansättning: C = 0.06 %, Si = 0.02 %, Mn = 0.49 %, P = 0.06 %, S = 0.065 %. Efter
den första perioden var, sedan den oxiderande slaggen avtappats, badets
sammansättning: C = 0.06 %, Si = 0.02 %, Mn = O.12 %, P = 0.012 %, S = 0.048 %, och efter
des-oxidationsperioden oeh sedan tillsats av uppkolnings- och legeringsämnen skett var
sammansättningen: C = 1.30 %, Si = O.21 %, Mn = 0.24 %, P = 0.013 %, S = spår.
I en 3-tons Girodugn förlöpte processen sålunda:
Insatt stål Efter
oxidations-perioden Slutprodukt
C =[0.15 ;c = 0.10 C = 0.56
Si = spår Si = spår Si = 0.14
Mn = 0.54 Mn = 0.29 Mn = 0.62
P = 0.034 P = 0.008 P = 0.015
S = 0.054 S = 0.046 S = 0.010
Om fast material skall raffineras, kan processen, sedan insatsen först bringats till
smältning, utföras på samma sätt som om flytande insats använts. Stundom användes
kalciumkarbid såsom desoxidationsmedel.
Den energimängd, som erfordras för tillverkning och raffinering av en viss mängd
stål i elektrisk ugn, varierar givetvis avsevärt allt efter det insatta materialets och det
tillverkade stålets sammansättning samt efter ugnarnas konstruktion och dimensioner,
i det att med ökad ugnsstorlek kraftåtgången blir proportionsvis betydligt mindre. För
det fall, att insatsen utgöres av mjukt stål, kan såsom ett ungefärligt medeltal angivas,
att för framställning av 1 ton stål vid fast insats åtgå c: a 900—1 000 kW-timmar och
vid flytande insats c:a 200—-400 kW-timmar.
De elektriska ugnarna äro synnerligen lämpliga för tillverkning av stål, legerat med
andra metaller, såsom nickel, krom, wolfram, molybden, vanadin etc., och på senare
tid hava elektriska ugnar fått användning för smältning av vid stålverken för
desoxidation erforderligt ferromangan.
Degelstålstillverkinng. Med degélstål eller degélgjutstål förstår man antingen ett
stål, som underkastats omsmältning i degel, eller också ett stål, som framställts genom
sammansmältning i degel av tackjärn och mjukt smidesjärn eller genom uppkolning av
smidesjärn i degel. Karakteristiskt för dessa ståltillverkningsmetoder är, att de icke
äro förbundna med någon egentlig färskning av materialet. En särställning intager
dock den av Uchatius angivna metoden, enligt vilken stål framställes genom
sammansmältning av tackjärn och järnmalm i degel.
Metoden att framställa stål i degelugn har gamla anor, i det att i Indien sedan
urminnes tider ett slags stål tillverkats genom smältning av mjukt järn i mycket små
deglar under tillsats av kol. Detta stål, »wootz», som är av mycket god beskaffenhet, har
varit en viktig handelsvara och importerats även till Europa. År 1722 föreslog RÉaumub,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
