Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER.
665
Fig. 663. Pichons elektriska ugn
(1853).
Fig. 664. Siemens’ elektriska
stålugn.
Elektrisk stålframställning. Tanken att använda den elektriska energien för
värme-alstring för metallurgiska ändamål framkom redan tidigt, åtminstone uttogos de första
patenten på detta område redan kort tid efter det att sir Humphry Davy år 1800 lyckats
framställa den elektriska ljusbågen. År 1815 kunde W. H. Pepys omvandla mjukt
järn till stål genom att vid närvaro av kol upphetta ett stycke järntråd till rödvärme
med tillhjälp av elektrisk ström, som leddes genom tråden. Elektriska experimentugnar
konstruerades av Robert Hare 1839, Napier 1845 och
Despretz 1849 och år 1853 uttog fransmannen Pichon
ett patent på en ugn för smältning av metaller, särskilt
järn.
Pichons ugn, som visas i fig. 663, var tänkt såsom
schaktugn, och med elektroder instuckna genom ugnens
väggar. Man kan säga att Pichons förslag, vilket aldrig
torde hava blivit utfört, var före sin tid, ty på den tiden
skulle en elektrisk ljusbågeugn endast hava kunnat
ifråga-komma som en mindre experimentugn. Att utföra Pichons
förslag i industriell skala var otänkbart, då man för
erhållande av den erforderliga elektriska energien var hänvisad till att använda de
svaga strömmar, som man erhöll från ett batteri elektriska element. Det var först
genom uppfinningen av dynamomaskinen år 1867, som förhållandet blevf ett annat.
Den första smältningen av stål i en elektrisk ugn företogs av Wilhelm Siemens år
1879 i en av honom och Werner von Siemens konstruerad experimentugn, avbildad i
fig. 664. Ugnen utgjordes av en grafitdegel A och två elektroder B och C. Den nedre
elektroden G var av metall och fast samt gick upp genom
degelns botten; den övre elektroden B var av kol och
reglerades automatiskt medelst en solenoid, så att längden av
ljusbågen E alltid hölls konstant. Degeln, som var inbäddad
i en isoleringsmassa G, var täckt med ett lock F, i vilket
var upptaget ett hål, så att man utifrån skulle kunna följa
smältningens gång.
Den metall, som skulle smältas, placerades i degeln så,
att den kom i kontakt med bottenelektroden, varpå
topp-elektroden sänktes tills en ljusbåge uppstod. Figuren
visar metallen D i smält tillstånd. Som synes tjänstgör
metallbadet här självt såsom elektrod. Emedan i en
elektrisk ljusbåge den positiva polen alltid är varmare än den
negativa, låter man den metall, som skall smältas, fungera
såsom positiv pol. I denna enkla ugn smälte Siemens 10
kg stål pr timme och kunde även i densamma reducera
järn ur malm. Siemens konstruerade också en elektrisk ugn med horisontala elektroder.
I denna ugn, som avbildats i fig. 596 å sid. 592, uppstår mellan elektroderna A och B
en ljusbåge, som genom strålning åstadkommer metallens smältning.
Siemens’ ugnar hade karaktären av experimentugnar; någon användning av dessa
ugnar för industriell drift förekom icke, huvudsakligen beroende därpå, att den
elektriska kraften vid tiden för dessa ugnars framträdande var allt för dyr för att en
tillverkning av exempelvis stål i elektrisk ugn skulle kunna konkurrera med andra
stål-framställningsmetoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
