Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
ny kalksten och malm i ugnen. Då färskningen fortskridit tillräckligt långt, sker
tappningen av stålet, varvid man likväl endast avtappar c:a x/3 av den totala stålmängden.
Sedan reses ugnen och nytt flytande tackjärn samt skro, kalksten och malm insättas,
varefter färskningen kan fortsätta. Sålunda kommer enligt Talbots metod alltid största
delen av chargen att stanna kvar i ugnen vid tappningen, och denna tömmes helt och
hållet endast när reparation av ugnen blir nödvändig.
Fig. 650 visar en Talbots ugn för 200 tons charge. Den rörliga delen av ugnen
upp-bäres av tre stycken medar, som vardera vila på fyra stycken grova rullar. Tippningen
Fig. 650. Talbotugn för 200 ton.
åstadkoms förr medelst hydraulisk kraft, men numera använder man vanligen elektriska
motorer för detta ändamål.
Fig. 651. Anordning av
tapphålen vid Surzycki s
martinugn.
Metoden medför dels en rask färskning, dels mindre bränsleåtgång och slutligen blir,
därigenom att ugnen ej utsättes för större temperaturvariationer, antalet charger,
som kunna göras innan mera omfattande ugnsreparationer behöva företagas, avsevärt
större än vid andra ugnar, varigenom kostnaderna för ugnens underhåll bliva mindre.
Nackdelarna med Talbots metod ligga dels i att de stora ugnarna fordra ett mycket stort
anläggningskapital och dels däri, att alla tillsatser t. ex. för uppkolning, desoxidation och
tätgörning av stålet måste göras i skänken.
År 1905 tillämpade S. Surzycki den princip, som ligger till grund för
Talbotpro-cessen, vid en fast martinugn vid Czestochowa i Polen, varvid han försåg ugnen med
tvenne i olika nivå liggande tapphål (fig. 651). När det övre
tapphålet användes, kom allt det stål, som befann sig i härden
under detta hål, att stanna kvar i ugnen. Det nedre tapphålet
användes endast, när vid driftsavbrott ugnen behövde tömmas
eller då reparationer behövde företagas å densamma. Ugnen
rymde c:a 45 ton stål, varav vid öppnandet av det övre
tapphålet c:a 25 ton avtappades jämte slaggen, och alltså c:a 20 ton
stål kvarstannade i ugnen. Sedan tapphålet blivit igensatt,
bildades en ny slagg genom tillsats av kalksten och malm,
varefter smält tackjärn intappades i ugnen, då en kraftig reaktion
inträdde. När det för processen avsedda tackjärnet tappades ur
masugnen, brukade man i rännan till skänken tillsätta finkrossad
malm till det flytande tackjärnet, varigenom man åstadkom en
föroxidation av tackjärnet och därmed en minskning av malmåtgången i martinugnen,
medförande mindre kvantitet slagg i ugnen och förkortad chargetid.
Bertrand-Thielmetoden, som infördes år 1895 vid Kladno i Böhmen,
karakteriseras därav, att man för processens genomförande använder två martinugnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
