Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. VÄLLJÄRNSMETODER.
613
Fig. 614. Vallonhärd, äldre typ.
smidesjärnskorn, vilka genom sin blå vita färg tydligt skilde sig från den övriga
ljus-röda massan, tilltogo alltmera i antal samt började efter hand välla samman till färskor.
Jämsides härmed blev slaggen alltmera trögflytande, emedan dess järnoxidulhalt
minskades i följd av att järn utreducerades ur densamma. När allt järnet blivit mjukt, förde
smeden in spettet under de erhållna större eller mindre färskorna samt lyfte dem högre
upp i kolhögen, där de sammansintrade. Härvid smälte slaggen och rann ned till härdens
botten, allt under det smeden från härdens alla sidor förde in där befintliga färskor mot
focus för att de skulle förena sig och sintra ihop med det övriga järnet. När detta arbete
var utfört slogs blästern ifrån, varjämte kolen makades undan, och vatten inkastades i
härden för att färskjärnet skulle avsvalna och bli fastare. Sedan forman väl rensats,
övergick man till att »göra smältan» genom att omsmälta färskjärnet, så att slaggen
blev skild från järnet. Härvid placerades
färskjärn smassan »på rena och friska kol»
så, att undersidan kom upp, varefter
blästern påsläpptes mer och mer.
Färsk-järnsmassan smälte nu ned droppe för
droppe och samlade sig på härdbottnen,
därvid den nu järnrika och kvickflytande
färskslaggen skyddande täckte järnet mot
kolens inverkan.
Vallonsmide. På vänstra sidan
av nedre Rhen i de för sin framstående
järnhantering tidigt berömda områdena
kring Eifel, Liége och Namur, utbildades
redan under 1500-talet den
färsknings-metod, som på grund av att kännedomen
om densamma spritts till andra länder
huvudsakligen genom utvandrade
vallon-ska smeder blivit benämnd vallonsmide.
Denna metod skiljer sig från redan
be
skrivna färskningsförfaranden framför allt därigenom, att man förlagt uppvärmningen åv
de erhållna smältstyckena till en särskild ugn, så att färskningsprocessen kunde fortgå
oberoende av vällningen. Denna förändring är att anse som en viktig förbättring i
metoderna för framställning av välljärn genom färskning av tackjärn.
Fig. 614 visar, huru en vallonhärd av äldre typ varit beskaffad. Såsom synes var
härden försedd med endast tvenne sidohällar, nämligen formhällen och den s) k. askhallen,
d. v. s. den bakersta hällen i härden. De båda andra sidorna formades av fuktad
kol-stybb. Tackjärnet, som gjutits i form av långa, grova tackjärnsgösar med en bredd av
c:a 300 mm och en tjocklek av c:a 200 mm, infördes från baksidan av härden och vilade
under nedsmältningen dels framtill på askhällen, dels baktill på en rulle, avsedd att
underlätta frammakandet av gösen. Sedan härden blivit iordningställd, fylldes den med kol
och eldsattes; härefter uppsattes en blandning av järnskrot och hammarslagg, varjämte
den ännu kalla tackjärnsgösen frammakades, så att den sköt ut ett stycke över
askhällen. Efter en fjärdedels timmes svag blåsning hade slaggen och järnskrotet smält och
bildat ett bad på härdens botten. Blästern ökades nu och gösen makades ännu ett stycke
fram i härden, så att dess nu till nära smältning upphettade ände kom in i den starkaste
hettan över forman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
