Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. VÄLLJÄRNSMETODER.
611
den första nedsmältningen av tackjärnet så, att järnet, när det kom ned till härdbottnen,
var så avkolat, att det ej längre befann sig i flytande tillstånd, utan antagit en degig
konsistens.
De färskningsmetoder, för vilka det angivna förfaringssättet är gemensamt, kunna
även tillämpas vid färskning av fosforhaltigt grått tackjärn, emedan fosforn under den
förnyade smältningen vid den låga temperatur, som är rådande i härden, till största delen
går i slaggen.
Tysksmid e. Den antagligen äldsta av de metoder, om vilka här är fråga, var
det s. k. tysksmidet, som under 1500-talet utbildades i vissa områden kring övre Rhen, i
Baden men framförallt i Schwaben (schwabiskt smide) och som snart kom att bliva den
icke blott för Tyskland utan för hela Europa viktigaste färskningsmetoden. Man arbetade
enligt denna vanligtvis endast med en insats av 75 å 100 kg tackjärn. Härdens längd var
då omkr. 500 mm, dess bredd omkr. 700 mm, om måtten togos vid bottenhällen. Sidorna
utgjordes alltid av tackjärnshällar och bottenhällen avkyldes underifrån antingen med
vatten eller medelst bläster. På arbetssidan var nedtill en större fyrkantig urtagning i
hällen, avsedd för urtappning av slaggen. Vid arbetets början lades först ett lager av
färskslagg på bottenhällen och ovanpå detta tackjärnet,.av vilket på en gång insattes så
mycket som erfordrades för en smälta. Under det att tackjärnets smältning ägde rum,
utnyttjade man hettan i härden även för uppvärmning av den från föregående smältning
erhållna smältan, som vanligen hade uppdelats i tvenne hälfter och som nu efter
uppvärmningen utsmeds till stänger eller stundom till klenare stångjärn. När denna smidning
var slutförd, var i allmänhet också tackjärnet nedsmält.
Vid tackjärnets smältning oxiderades största delen av förefintlig mangan och kisel
samt även en del av kolet, varjämte allt kol i form av grafit omvandlades till kemiskt
bundet kol. Genom den höjning av smältpunkten, som dessa förändringar av tackjärnets
sammansättning medförde, kunde järnet ej längre bibehålla sig i flytande tillstånd, utan
det antog den degartade konsistens, som för processens vidare fortgång var nödvändig,
enär eljest ingen brytning av järnet hade kunnat ifrågakomma. Härtill bidrog även
den avkylning av bottenhällen, som förut omnämnts. Emedan allt tackjärnet uppsattes
på en gång, varigenom det kom att längre tid vara utsatt för blästerns oxiderande
inverkan, uppstod en relativt stor mängd färskslagg, som smälte och bidrog till att
påskynda färskningen. Arbetades med hårdfärskat tackjärn, brukade man även efter
nedsmältningen tillsätta hammarslagg, för att järnet hastigare skulle antaga den önskade
degiga konsistensen.
Efter den första nedsmältningen av tackjärnet uppbröts den erhållna halvsmälta
massan medelst spett, varvid delar av densamma med tillhjälp av spettet undan för
undan fördes upp i den starkaste hettan, där de ånyo nedsmältes. När hela massan
underkastats denna behandling, hade man på härdbottnen fått en blandning av stålartat järn,
och slagg, vilken för andra gången uppbröts och nedsmältes. Vanligtvis fick man bryta
fyra gånger, innan färskningen fortskridit så långt, att ett mjukt järn erhållits samt
järn och slagg fullständigt skilts från varandra. Slaggen bildade då ett bad på härdens
botten, under det att järnet avskilts som en mer eller mindre porös, sammankittad och
klart lysande massa. Härmed var första delen av färskningsprocessen avslutad, och den
andra delen, färdiggörandet av smältan, vidtog.
Först rengjordes nu härden omsorgsfullt, varjämte alla mindre järnklumpar
förenades med huvudmassan. Blästern, som under föregående period hållits relativt svag, ökades
kraftigt och massan upplyftes medelst spett och krokar, så att den kom i den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
