Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 613. Färskningshärd. från Siegen.
att järnet antog degig form, under det att vid förädling av tackjärn i slagghärd detta, innan
den mekaniska bearbetningen kunde äga rum, alltid först nedsmältes, så att dess
omvandling till smidbart järn kunde försiggå.
De första metoderna för tackjärnets färskning karakteriserades därav, att
tackjärnet endast nedsmältes en enda gång i färskningshärden, varvid under blästerns
inverkan en omedelbar omvandling, till smidbart järn ägde rum. Flera olika
tillvägagångssätt kommo härvid till användning, allt efter beskaffenheten av det tackjärn som stod till
förfogande. Var detta rent, vitt och med en låg kolhalt, såsom det erhölls i norra Italien,
i Tyrolen och i Siegerland, skedde färskningen relativt lätt, utan att några särskilda
anordningar behövde företagas.
Fig. 613 visar en färskningshärd, sådan den utfördes i Siegen. Av bilden framgår,
att å denna ugnstyp en viktig förbättring i jämförelse med de förut beskrivna
slagghärdarna vidtagits därigenom, att smältrummet, som vid de senare utgjordes av stampad
slagg, här begränsas av järnhällar. Först infördes järnhällar endast för sidorna, men
senare utfördes även bottenhällen av järn, såsom fallet är med den i fig. 613 återgivna
ugnen. Tackjärnsstyckena
placerades på en rulle, så att de, allt
efter som smältningen fortskred,
lättare skulle kunna skjutas
vidare in i den starkaste hettan.
Forman varhalvcirkelformad med
en bredd av 33 mm och en höjd
av 26 mm samt lutade starkt
inåt ugnen. Själva tättan var
dock cirkelrund samt hade en
diameter av 22 mm. Framsidan var i stället för järnhäli försedd med en fyrkantig
ram a, genom vilken man vid brytningen bekvämt kunde införa spettet. Avtappningen
av slaggen skedde vid härdens framsida. Rummet b, en sorts förhärd, fylldes vid
arbetet med slagg. Bläster erhölls från tvenne läderbälgar.
En högst intressant metod för framställning av ett för direkt färskning lämpligt
tackjärn användes i Eifel, där man företog en förfärskning i själva masugnen. När det
flytande tackjärnet i stället hade nått upp till en höjd av c:a 5 cm under forman,
avtappade man slaggen så fullständigt som möjligt, varefter man med tillhjälp av
formspettet omedelbart ovanför forman av lera utförde en c:a 5 cm lång »näsa», så beskaffad,
att den styrde blästern nedåt mot järnbadet. Härefter pådrogs blästern för fullt, varvid
en långsam förbränning av kolet i tackjärnet, d. v. s. en begynnande färskning, ägde
rum. Slaggen antog så småningom mörk färg, under det att järnet, som förut haft en
rödaktig färg, blev allt ljusare. Den tid, som åtgick för denna förfärskning, varierade
högst betydligt; ibland erfordrades endast en timmes blåsning, ibland måste man blåsa
ända till fyra timmar, för att järnet skulle bliva tillräckligt nedkolat. För bedömande
av när den rätta tidpunkten för blåsningens avbrytande var inne, tog man hänsyn dels
till järnets färg, dels till en begynnande gnistkastning från badytan, angivande att själva
järnet började förbrännas. Den efterföljande färdigfärskningen av det erhållna porösa
och nästan silvervita tackjärnet gick synnerligen raskt för sig.
Osmundsmide av tackjärn. I Sverige, där sedan gammalt
osmund-srnide varit i bruk, använde man, sedan masugnsprocessen blivit införd, även tackjärn
som utgångsmaterial vid tillverkning av osmundjärn. Till att börja med kom vid tack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
