Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Framställning av tackjärn - Träkolsmasugnar - Koksmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
höjd, och hela pipan är kraftigt stagad medelst järnband. Masugnen, som har 6
formor och är försedd med inställbara tättor samt med en halvrund slaggtimpel,
vilar på en stadig grund av betong.
Koksmasugnar.
Den förste, som vid masugnsdrift lyckades ersätta träkolet med stenkol, var
engelsmannen Dud Dudley, vilken omkring år 1650 tillverkade tackjärn med användande av
stenkol. Huruvida han först koksade stenkolen är ej känt. Ekonomiska svårigheter
nödgade emellertid Dudley att upphöra med sin verksamhet,
och efter honom gjordes ej några försök i denna riktning
förrän omkring år 1715, då Abraham Darby, möjligen
föranledd av Dudleys försök, började experimentera med stenkol
och sedermera bevisligen med koks som bränsle i masugnen.
Dessa försök avbrötos vid Darbys vid 40 års ålder inträffade
frånfälle, men upptogos längre fram av hans son Abraham Darby
j:or, som år 1735 vid Coalbrookdale lyckades genomföra
masugnsdrift med koks som bränsle. Det dröjde ej länge, innan
andra hyttägare följde exemplet, och inom kort blev
tillverkning av kokstackjärn allmän i England. Den sista engelska
träkolsmasugnen nedblåstes år 1829 i Sussex. I Frankrike
byggdes den första koksmasugnen omkring år 1785 och i
Tyskland år 1794. Denna senare, som uppfördes i Gleiwitz,
återgives i fig. 576.
England har likaledes äran av att vara det land, där man
först lyckats att med framgång använda okoksade stenkol
såsom masugnsbränsle. Det var den bekante framstående
hyttmannen John Wilkinson, som vid sin hytta i Bradley
år 1772 lyckades att med gott resultat ersätta träkolet med
stenkol. Okoksade stenkol hava dock icke fått så stor
betydelse för framställning av tackjärn, som koks haft och
fortfarande har, vilket beror därpå, att endast vissa sorters
stenkol äro lämpliga för detta ändamål. Flera anläggningar finnas
dock, särskilt i Skottland och Wales samt i Förenta staterna, som vid
tackjärnstillverkningen använda antracit som bränsle.
Masugnarnas formor, som tillverkas av’järn, brons eller koppar, kunna,
vara antingen öppna eller slutna. Öppna formor karakteriseras av att tättan sticker in
ett stycke i forman, dock utan att helt fylla dess öppning, under det att vid slutna formor
tättan har införts så långt, att den helt tillsluter formans mynning. Öppna formor måste
kunna regleras så, att tättan skjuter in i forman jämnt så mycket, att varken kall luft
suges med in i masugnen eller varmbläster tryckes tillbaka ur forman. För att man på
lämpligt sätt skall kunna inställa tättorna är det nödvändigt, att dessa åtminstone till
en viss grad äro rörliga. Förr åstadkoms detta därigenom, att tättan och
blästerled-ningen förbundos medelst en läderslang. Sedan varmbläster blivit införd visade det sig
nödvändigt att ändra såväl formor som tättställningar. Då man blåste med kall bläster,
varvid temperaturen i stället var jämförelsevis låg, bildades av järn och slagg till följd.
Fig. 576. Tysklands första
verkliga koksmasugn
uppförd i Gleiwitz år 1794.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
