Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Äldre direkta metoder för framställning av smidbart järn - Framställning av tackjärn - Träkolsmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMSTÄLLNING AV TACKJÄRN. TRÄKOLSMASUGNAR.
569
Förutom här nämnda metoder användes under medeltiden i säkerligen ganska stor
utsträckning även sättshärdning, varvid man som härdningsmedel huvudsakligen använde
sig av avfall från djur, såsom horn, klövar, klor, läder etc. Vid val av härdningspulver,
vars sammansättning vanligen hemlighölls, spelade vidskepelsen ofta en mycket stor
roll; också hava som härdningsmedel använts för det avsedda ändamålet fullkomligt
främmande ämnen.
FRAMSTÄLLNING AV TACKJÄRN.
Träkolsm a sugnar.
Under det att i Kina och Japan konsten att tillverka tackjärn länge varit känd, var
det först under 1400-talets förra hälft, som man i Europa lärde sig att vid järn
tillverkningen först framställa tackjärn och sedan omvandla detta till smidbart järn.
Denna övergång från direkt till indirekt smidesjärnsframställning bildar epok i
järnets historia och har varit av den största betydelse för utvecklingen. Egendomligt
nog tog det dock lång tid, innan detta nya tillverkningssätt helt slog igenom, i det att de
gamla metoderna visade sig hava en förvånande livskraft.
Masugnsprocessen anses hava uppfunnits i Rhendalen. Den äldsta kända urkund,
som omnämner masugnen, förskriver sig från Siegerland, där redan år 1443 en förordning
utkom, angivande huru driften vid hyttor och hammarverk, försedda med vattenhjul,
skulle ordnas.
Från Rhendalen spred sig småningom kunskapen om den nya metoden; dock
skedde detta så långsamt, att den under första delen av 1500-talet endast hade kommit
till användning i västra Tyskland och östra Frankrike. Att masugnsprocessen var föga
bekant i Tyskland under början av 1500-talet framgår därav, att Agricola (1494—1555)
i sina skrifter ej nämner något därom. Biringuccio hade visserligen kännedom om
processen och omnämner den i sin år 1540 utgivna Pyrotechnia, dock utan att lämna några
ingående upplysningar. Möjligt är, att tackjärnstillverkning förekom i Sverige ungefär
lika tidigt som i Tyskland. Som ett bevis härför har anförts, att i ett gåvobrev till
Rise-berga kloster från år 1461 omnämnts en masugn.
Övergången från styckugns- eller osmundugnsdrift till masugnsdrift ligger, såsom
utvecklingen fortgick och såsom i det följande skall visas, så nära till hands, att intet
orimligt ligger däri, att man på olika håll och oberoende av varandra kunnat göra de
iakttagelser, som ledde till masugnsprocessens införande.
Med säkerhet veta vi, att tackjärnstillverkning bedrivits i Sverige under Gustaf
Vasas regering. De ugnstyper, som närmast före masugnens införande kommo till
användning, voro, såsom förut framhållits, rännhärdar och styckugnar samt i Sverige
osmundugnar. För rännverksdriften, där reduktion och smältning av malmen
försig-gingo i det närmaste på samma ställe i det begränsade området framför forman, var det
nödvändigt, att man för att få ett gott resultat använde möjligast lättreducerade malmer,
varför också rännhärdarna måste förläggas till sådana trakter, där sådan malm kunde
erhållas. Styck- och osmundugnarna ställde sig i detta hänseende förmånligare, emedan
malmen fick vara i ugnen en längre tid, så att den blev ordentligt förvärmd, varigenom
reduktion och smältning kunde försiggå på olika ställen i ugnen. Dock fordrade även
dessa ugnar rena och goda malmer. Det var nämligen för erhållande av ett
tillfredsstäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
