Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Stenindustrien, av H. Carlborg - Stenindustriellt använda bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENINDUSTRIEN. STENINDUSTRIELLT ANVÄNDA BERGARTER.
461
Täljsten utgöres av en hopfiltad massa av klorit och talk, vartill i många fall också
kommer något glimmer, kalkspat, kvarts o. s. v. Den är vanligen gröngrå till färgen,
fet för känseln och har ett sidenglänsande utseende samt utmärkes framförallt därav,
att den kan med lätthet sågas, skäras, hyvlas och svarvas. Till dess goda egenskaper
höra också stor värmeupptagningsförmåga, d. v. s. hög specifik värme, och stor
motståndskraft mot höga temperaturer och mot kemikalier. Den lämpar sig därför väl till vissa
slag av ornament och skulpturarbeten, till kaminer, kakelugnar o. d. samt till grytor,
mortlar, stekpannor, inklädnadssten i sulfatfabrikernas sodaugnar m. m. Tälj stensmjöl
användes som fyllnadsämne vid pappersfabrikationen.
I Sverige har täljsten tidigare brutits vid Löddby i Uppland, vid Töcksmark i
Värmland samt i Dalsland, men numera tillgodogöres den huvudsakligen endast vid Handöl
i Jämtland. Anledningen till att brytningen minskats torde vara, att stenen är svår
att bryta och därför ställer sig rätt dyrbar.
Från Löddby tälj stensbrott, som nu äro alldeles igenrasade, härstammar det
ursprungliga råmaterialet till Uppsala domkyrkas södra portal, vilken vid senaste
restaureringen förbättrades med sten från Töcksmark. Täljstenens användning torde
överhuvudtaget vara mycket gammal; beträffande Handöl påstås att Handöls gård är äldst i Åre
socken och att dess första uppodling delvis får tillskrivas tälj stensförekomsten.
I Trondhjems domkyrka finnas en mängd kapitäler, dopbäcken m. fl. ornamenterade
föremål, som lämna ståtliga bevis på tälj stenens användbarhet.
Sandsten. Sandsten består av huvudsakligen små kvartskorn, som genom ett
bindemedel cementats ihop till en bergart av större eller mindre hållfasthet, alltefter
bindemedlets beskaffenhet, från de ganska hårda och starka kvartsitiska sandstenarna, vilkas
cement utgöres av kvarts eller kalcedon, till de mer eller mindre kvartsiga och i senare
fallet lösa ler-, märgel- och kalksandstenarna. Kvartskornens storlek kan växla, och
man skiljer i anledning därav mellan fin-, medel- och grovkorniga sandstenar. Stenens
färg bestämmes huvudsakligen av cementets sammansättning; den är oftast ljusgul,
men kan också vara vit, grå eller grönaktig och är icke sällan brun eller brunröd. Vissa
sandstenar äro uppbyggda av omväxlande ljusa och mörka skikt, andra äro flammiga,
fläckiga eller ådrade. På grund av bildningssättet visa de ibland en tydlig skiktning genom
växellagring av grövre och finare material, och ofta äro sandstensformationerna genom
lager av lera, märgel, konglomerat m. m. uppdelade i mer eller mindre mäktiga bankar.
Sandstenarna kännetecknas därav, att de i motsats till en mängd andra bergarter
ej kunna antaga polityr, men äro i stället relativt lätta att bryta och bearbeta samt hava
i många fall stor motståndskraft mot atmosfäriliernas inflytande, särskilt ju mera
kvartsitiska de äro.
Liksom sandstenarna över hela jorden bilda stora delar av många geologiska
formationer, finnas sandstenar i Sverige i många olika trakter och av olika geologisk
ålder, och hava här, liksom i utlandet, utgjort ett i alla tider uppskattat och mycket
nyttjat byggnadsmaterial.
En bland landets äldsta sandstenar är den prekambriska Gävlesandstenen (28 fig. 451),
som anstår i fast klyft mellan Gävle och Storvik och i lösa block förekommer så talrikt
i norra och östra Uppland att den även fått namn av Roslagssandsten. Den har kommit
till användning i ett flertal av Stockholms allra förnämsta byggnader, såsom Kungl.
slottet (till sockelmurar m. m.), Storkyrkan, Riddarhuset, Konstakademiens hus,
Hall-wylska palatset och Nordiska museet samt i ett flertal hus i Gävle, Falun, Uppsala och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
