Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Ädelstenar och prydnadsstenar, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
440
samma sammansättning som de naturliga, men de lära kunna skiljas från dessa genom
att de vid begagnande bliva sträva och matta på ytan, varemot de äkta alltid bibehålla
sin fettartade glans. Granater kunna framställas genom sammansmältning av de
naturliga beståndsdelarna, men förfarandet, som är rätt dyrbart, lönar sig knappast,
emedan granaterna hava jämförelsevis litet värde.
Mineral med diamantliknande egenskaper, såsom först och främst zirkon och
färglös korund, men även färglös beryll, topas och bergkristall, slipas ofta till briljanter och
utgivas som diamanter. Ett annat slags efterbildningar representeras av de s. k.
dubbletterna, som utgöras av två vid varandra hopfästade delar, av vilka antingen båda eller
den ena utgöres av en mindre ädelsten. Mycket vanliga äro s. k. håldubbletter av smaragd,
vilka förfärdigas av tvenne med varandra hopfästa bergkristallbitar eller av en
akva-marin och en bergkristall, som äro urholkade vid beröringsstället och fyllda med en
grönfärgad massa.
Värdet av gula diamanter söker man ibland höja genom att överdraga deras yta
med ett tunt överdrag av en svårlöslig blå färg. De båda färgerna upphäva då varandra,
så att stenen förefaller ofärgad ända tills det blå överdraget försvunnit genom nötning.
De enklaste diamantefterapningarna representeras av de s. k. similibriljanterna,
vilka, ehuru de bestå av ett slags glas, hava en glans och ljusbrytning, som mycket liknar
diamantens. Man använder för ändamålet ett blyhaltigt boraxglas, kallat strass, vilket
i regel har högre egentlig vikt än diamanten, lägre hårdhet än denna och dessutom
an-gripes av syror. Genom tillsats av tallium till glaset kan erhållas större ljusbrytning.
För att efterhärma färgade ädelstenar brukar man färga glasflussen genom tillsättande
av vissa metallföreningar, t. ex. koboltoxid för blå, silver- eller antimonoxid för gul,
krom- eller kopparoxid för grön samt guldklorid för röd färg. I glaset uppstå emellertid
lätt luftblåsor, som givetvis förråda efterapningarnas härkomst, och överhuvudtaget
är det i allmänhet ganska lätt att redan genom undersökning av hårdheten upptäcka
sådana förfalskningar, ehuru numera även ganska hårt glas kan framställas. En
diamants äkthet kan även prövas med hjälp av radium, ty den äkta stenen blir vid
bestrålning med radiumemanation fosforescerande, i motsats till den oäkta.
Diamant. Denna den förnämsta ädelstenen består uteslutande av kristalliserat kol,
som i syrgas förbrinner till kolsyra och vid mycket hög temperatur förändras med
bibehållen yttre form till kolets andra kristalliska utbildningsform, nämligen grafit. Utom
den färglösa eller svagt gul- eller blåfärgade varieteten finnas även finkorniga,
kompakta eller porösa aggregat, s. k. karbonat eller carbonados av svart färg, som äro något
förorenade av främmande ämnen och vid förbränning lämna 2—4 % aska. Klotformiga,
ofta radialstråliga aggregat av stänglig diamant kallas bort eller ballas. De svarta
carbonados användas, som redan blivit omnämnt, på grund av sin hårdhet för bergborrning.
Diamanten är utbildad i mer eller mindre tydliga kristaller med reguljär form,
förnämligast i oktaedern (begränsad av 8 liksidiga trianglar) och hexakisoktaedern (48
olik-sidiga trianglar), dock med oftast kullriga ytor, varigenom den får ett klotformigt
utseende, fig. 425.
Diamanten är ett sällsynt mineral, som blott undantagsvis förekommer i annat än
mycket små kristaller eller kristallaggregat. Kristaller i storlek mellan ett hampfrö och
en valnöt äro de vanligaste. De största hittills kända äro den år 1905 i Premier Mine i
Transvaal funna Cullinandiamanten, som i rå form vägde 3 0253/4 karat (621.5 gram)
och av engelska Sydafrika som skänk överlämnades till engelska kronan, samt de likaledes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
