Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Ädelstenar och prydnadsstenar, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 424. Sliphylsa med diamant (längst upp till vänster) och
slipskivor med gafflar.
pulver i kanten bestrukna kopparskivor. Vid mindre värdefulla stenar brukar man
bortkvadra obehövliga delar medelst små mejslar och hammare. Därpå fästes stenen
med s. k. snäll-lod (lika delar bly och tenn) i sliphylsan, fig. 424, som utgöres av en liten
halvklotformig holk med metallskaft. Då snäll-lodet blir mjukt redan vid 135° C, kan
man lätt fästa stenen i det riktiga läget genom att upphetta sliphylsan över en låga
och med en liten tång nedtrycka stenen i metallblandningen.
Själva slipningen verkställes på horisontala metallskivor, som rotera omkr. 30 varv
i sekunden och äro bestrukna med en blandning av olivolja och ett slipmedel, som för
de hårdaste stenarna utgöres av diamantpulver, för de mjukare av smärg el eller
karbo-rundum. Skivan är av en så lös metallegering, att slipningsmedlets korn fastna i
densamma. Sliphylsan fästes tidigare, såsom fig. 424 visar, i ett litet bräde, gaffel, som
lades på det slipskivan
omgivande bordet och
belastades med blyvikter på sådant
sätt, att stenen fick det
riktiga läget i förhållande till
skivan och stadigt trycktes
däremot. Numera har man
för stenens fasthållande,
inriktning och tryckande mot
slipskivan konstruerat
sinnrika och invecklade
apparater, med vilkas tillhjälp
slipningen kan utföras med
matematisk precision, så att
slutresultatet ej blir så
mycket beroende av sliparens
arbetsskicklighet och
ögon-mått. På slipningen följer
sedermera poleringen,
vil
ken företages på kopparskivor men med användande av mindre skarpa slipmedel,
såsom t. ex. trippel. Under bearbetningen brukar den råa diamanten förlora c:a
60 % i vikt, men avfallet tillvaratages alltid ända till de minsta småbitar.
Diamantslipningen är en svår konst, som fordrar lång lärotid.
För gravering och utskärning väljer man vanligen ogenomskinliga eller genom
lysande stenar och särskilt sådana, som bestå av flera olikfärgade lager, såsom agat
och onyx, varvid det ena lagret tjänar att framställa teckningen, det andra
bakgrunden. Är teckningen fördjupad, kallar man en på sådant sätt utskuren sten
in-taglia eller gemm, är teckningen upphöjd, kallas den kamé. Graveringen tillgår på
följande sätt: stenen slipas först matt, varefter teckningen anbringas med ett
metallstift. Stenen fästes med kitt på en trästav och föres emot fina järnborrar, som äro
försatta i kraftig rotation och bestrukna med ett slipmedel, och på detta sätt
utarbetas så teckningen. Till slut använder man som finaste borrar vederbörligen infattade
diamantsplittror.
I Tyskland finnas stora ädelstenssliperier vid Oberstein, Idar, Hanau och i Berlin,
men världens förnämsta diamantsliperier befinna sig i Amsterdam. Även de ryska
sliperierna vid Jekaterinenburg i Ural voro fordom berömda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
