Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillgodogörande av havsvattnets och saltkällornas salter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLGODOGÖRANDE AV HAVSVATTNETS OCH SALTKÄLLORNAS SALTER.
343
mycket salthaltigt samt klimatet så fördelaktigt, att dammarna kunna skördas tvenne
gånger årligen. Därstädes erhålles sju gånger så mycket salt pr hektar dammarea som
från salinerna vid Barletta på Syditaliens ostkust, varest under goda, torra somrar
produceras över 30 000 kg salt pr hektar. Normalproduktionen därstädes är emellertid
knappt hälften så stor. Andra stora salinanläggningar äro de forna österrikiska,
numera italienska söder om Triest samt de portugisiska vid St. Ybes. Även i Spanien
vid Torre Vieja och i södra Frankrike finnas stora saltgårdar.
Salinernas grunda och vidsträckta dammar upptaga vanligen stora arealer, så att
områden på över 1 000 har för en enda anläggning ej äro sällsynta. I trakter, där
markvärdena äro i stigande, blir därför detta fabrikationssätt så småningom oekonomiskt, vartill
nog också i sin mån bidrager förfarandets utpräglade säsongnatur. Numera användes på
vissa håll konstgjord värme för den i salinerna först koncentrerade lösningens
slutbehandling.
Vid Lagunas i Chile försiggår arbetet i saltgården, som här kallas salar, på ett
egendomligt sätt. Salt förekommer i stora mängder i de torra, ökenartade bergstrakterna,
där stora områden äro täckta av saltförande jordlager, utgörande bottnen av uttorkade
saltsjöar. Grundvatten anstår i marken vid ett djup av c:a 1 m, och för saltets
utbringande gräver man diken till ett djup av c:a 0.2 m under grundvattenytan. Det
starkt salthaltiga vattnet sipprar fram i dikena, som fyllas till 0.2 m djup av saltlösning,
och i det heta solskenet, vars verkan ytterligare höjes av de torra och varma vindarna,
göra tjänst som »avdunstningspannor» eller kristallisationsdammar. Allteftersom vattnet
avdunstar rinner mera grundvatten till, och slutligen är diket till 0.2 m höjd fyllt med
salt, som då bortskyfflas. I medeltal utkristalliserar saltet med en hastighet av 0.1 m på
2 månader, så att tre skördar kunna göras årligen. Saltet får soltorka å marken och är
tillräckligt rent att kunna brukas som bordssalt, utom då det förorenas genom damm
av de starka stormarna.
Vissa saltsjöar i Ryssland och Sibirien, t. ex. Eltonsjön på Kirgissteppen öster om
Volgas nedersta lopp, bilda, liksom den redan omnämnda Karabugasviken, Stora Saltsjön
i Förenta staterna och många andra, naturliga kristallisationsdammar, i vilka saltet
kontinuerligt utkristalliserar. Förstnämnda sjö, som ensam beräknas lämna 100 millioner
kg salt årligen, är endast 60—120 cm djup, så att arbetarna kunna genomvada densamma
och ösa upp saltet, som med båtar föres till stränderna för att torkas.
I norra Ryssland, där klimatet är kallare, tager man vinterkölden till hjälp vid
saltutvinningen i stället för solvärmen. När en saltlösning får delvis frysa till is, innehåller
nämligen isen nästan endast rent vatten, och salterna koncentreras till den icke frusna
delen av lösningen, vilken genom upprepad frysning kan bringas till sådan salthalt, att
vattnets slutliga avlägsnande kan ske genom avdunstning med bränsle i stora pannor.
Blott i vissa trakter av världen äro de klimatiska förhållandena sådana, att
uteslutande solvärmen kan tagas i bruk för salttillverkningen, medan på andra ställen
vattnets avdunstning måste åstadkommas med hjälp av bränsle. Havsvattnet är allt för
fattigt på salter för att kunna bearbetas enligt denna metod, enär bränsleåtgången blir för
stor. I Sverige försökte man vid flera tillfällen i äldre tid anordna s. k. saltsjuderier på
västkusten för att vara oberoende av saltimporten, som under krigstid försvårades och
ibland kunde alldeles avstängas, men rörelsen visade sig alltid förlustbringande, särskilt
som havsvattnet vid våra kuster är jämförelsevis föga salthaltigt. Vattnet i saltkällorna,
av vilka några rikt givande dock ej finnas i vårt land, är däremot i många fall så starkt
salthaltigt, att det med fördel kan bearbetas eller sjudas med hjälp av bränsle. Saltkällorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
