- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / IV. Gruvväsen och metallurgi /
326

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillgodogörandet av alluviala fyndigheter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.

tunt skikt över bordet, sjunka de tunga guldkornen nedåt och fastna på duken eller
i håli gheterna på bordet, medan ’det ofyndiga rinner av vid nedre bordsändan. Ibland
användes även kvicksilver för guldets amalgamering, såsom vid vaskningsrännorna.

Det guld, som avsätter sig på borden, är vanligen mycket förorenat av andra tunga
mineral, varför det måste renas på särskilda bord eller i små vaskrännor. Därefter
frånskilj es det grövre guldet genom siktning, medan det finare, som ännu är avsevärt
förorenat av huvudsakligen magnetit, s. k. svart sand, behandlas med kvicksilver, varefter
det erhållna amalgamet på vanligt sätt destilleras i retorter. I vissa trakter innehåller
den svarta sanden platina, och i själva verket kommer hela Förenta staternas
produktion av denna metall, 18.3 kg i medeltal för vartdera av åren 1917—22, just från
guld-vaskerierna.

Det ligger i sakens natur, att ej allt i gruset förefintligt guld kan på detta sätt
utvinnas. Innehåller det uppmuddrade materialet lera, möter det ofta svårigheter att
uppslamma detsamma, så att alla guldpartiklarna få tillfälle att avsätta sig. Om arbetet
skötes så att för mycket gods kommer i sikten och på borden, kan samma olägenhet
inträffa, och otillräcklig vattentillgång eller orent vatten är en annan orsak till förluster.
Troligen tillvaratages i stort sett ej mera än 70 % av fyndighetens metallhalt och ibland
kan det t. o. m. löna sig att på nytt vaska igenom avfallet.

Det är ej endast i floder och åar, som mudderverken kunna arbeta; även i
fyndigheter, som ej stå under vatten, kunna de göra god tjänst, ty det fordras ju endast en så pass
stor vattensamling, att verket kan flyta. Muddrandet sker då åt ett håll, och
allteftersom verket gräver sig fram, fyller det igen »arbetsrummet» efter sig medelst elevatorn.
På så sätt återställes terrängens ursprungliga utseende, enär ju praktiskt taget intet
material går förlorat, en omständighet som i civiliserade trakter är av stor betydelse.
Den gruset överlagrande jorden borttages i förväg och uttransporteras sedermera, när
mudderverket gått fram och avfallshögarna avjämnats. I vissa länder, där dylik
guld-vaskning försiggår, finnas lagbestämmelser, som ålägga vederbörande företagare att
återställa marken i fruktbart skick. I Californien är det ingalunda ovanligt att
fruktträd, eucalyptusträd eller alfalfagräs omedelbart planteras på genomvaskade grusmarker.

Någon gång kan det vid vaskmalmsfyndigheterna vara fördelaktigare att tillämpa
underjordiska brytning smetoder i stället för endera av de ovan beskrivna. Detta är
särskilt fallet om endast ett relativt tunt grus- eller sandlager på större djup under
jordytan är guldförande. Man sänker då ett schakt till erforderligt djup och utgår från detta
med orter, börjar längst bort från schaktet att genom arbete från orterna uttaga det
metallförande lagret och fortsätter på så sätt, tills man kommer till schaktets närhet,
allt under det man låter de utgrävda arbetsrummen rasa igen. Vid ortdrivningen måste
givetvis genom timring och brädbeklädnad det lösa gruset hindras från att rasa ned och
fylla de utgrävda rummen i förtid.

I Alaska och nordvästra Canada liksom även i Sibirien uppstå särskilda olägenheter
därigenom att marken är frusen till stort djup året runt. Fruset grus kan under vissa
omständigheter vara lika svårt att lösbryta som betong, särskilt om det innehåller
mycket lerartade beståndsdelar och är starkt vattenhaltigt, varför särskilda förfaranden
hava måst påfinnas i dylika fall, nämligen upptining av marken med ånga eller vatten.
Smala rör av 1.5 till 5 m längd och x/2 till 3/4 tums diameter indrivas för hand med
slägga på ett inbördes avstånd av högst 1 m, varefter ånga av l3/4 atmosfärers tryck
påsläppes och får verka 12 å 14 timmar. Gruset tinar då upp på c:a 0.5 m avstånd runt
rören och kan lätt utgrävas. Metoden är så att säga en omvändning av det i det
före

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:10:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/4/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free