Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 77. Borr eller navare
for handborrning.
sin elasticitet överför slagkraften vida fullständigare än järnet, varjämte borrets
iordningställande blir betydligt enklare. Navarstålet är runt eller åttkantigt med i vanliga
fall en diameter av 18—21 mm och en kolhalt av 0.65—1 %. Navarnackens kanter
måste för att ej splittras sönder vara avsneddade eller avfasade i enlighet med fig. 77.
Navarskäret är i regel ett s. k. mejsélskär med konvex egg, och dess längd (c—d) är 2 å
4 mm större än läggens diameter för att hindra att borret fastnar i hålet. Skärvinkeln
rättas efter bergartens beskaffenhet och tages desto större ju fastare berget är. Den kan
växla mellan 60° och 135° men håller sig vid de svenska gruvorna vanligen omkring 90°
å 100° och bör lämpligen utexperimenteras för varje förekommande slags berg. Både
nacke och skär härdas, varvid uppnåendet av en lämplig härdningsgrad är av stor
betydelse, då å ena sidan skäret lätt springer av, om det är för hårt,
medan det å andra sidan blir alltför fort utnött, om det blivit
för mjukt. Enär dessutom skärets form och dimensioner hava stor
inverkan på navarens godhet, ligger stor vikt på att borrsmeden
är en man, som förstår sitt yrke.
Liksom navaren gjordes även släggorna (fig. 65 A) tidigare
av järn med stålade slag, men numera och i Sverige alltsedan
mitten av 1800-talet tillverkas de helt och hållet av stål. Vid
^enmansborrning väga släggorna vanligen 2.5—3.5 kg, vid
fler-mansborrning 6.5 å 7 kg. I lösare bergarter och vid uppåtriktade
hål kan släggvikten åtminstone utomlands nedgå till 1.3 å 1.5 kg.
Slaget på släggan bör vara plant och kvadratiskt med avfasade
hörn och kanter. För att släggans stöt mot borrnacken skall
bliva riktad möjligast centralt, varigenom den bästa effekten
uppnås, bör slagytan ej vara mer än c:a 25 mm i kvadrat,
liksom även hela släggan bör hava en jämförelsevis liten
tvärgenomskärning.
Ända till mitten av 1850-talet användes i Sverige vanligen
tre- eller senare tvåmansborrning, varvid en av arbetarna hade
till uteslutande uppgift att manövrera borret. Detta bör
nämligen mellan varje släggslag vridas en av slagkraften och
bergartens beskaffenhet beroende vinkel, vanligen 1/8—1/10 varv, och
måste naturligtvis därjämte alltid vara rätt riktat. Vid den numera nästan enbart
begagnade enmansborrningen skötes navaren med ena handen och släggan med den andra.
Detta arbetssätt medför betydligt större arbetseffekt, åtminstone då hålen ej skola hava
större diameter än det vanliga måttet 20—26 mm eller större djup än 1.2 å 1.5 m. Vid
större hål tillgriper man flermansborrning.
Så snart borrhålets riktning är sådant, att icke vattnet genast rinner bort, utföres
borrningen alltid med vattentillsättning, s. k. våtborrning, som är betydligt mera
effektiv än torrborrning.
En arbetare kan i våra malmgruvor slå 250 å 375 mm nedåtriktat hål
{underhands-borrning) pr nettotimme arbetstid men knappt hälften så mycket, om hålet är
uppåt-riktat {överhandsborrningf I genomsnitt för hela arbetstiden blir givetvis timeffekten
mindre, så att ett normalt dagsverke i en järnmalmsgruva kan vid underhandsarbete
sägas vara 1.6 meter på ett skift om 6 å 7 timmar. Handborrningen är en ingalunda lätt
konst, varuti mästerskap uppnås endast efter lång och trägen övning. Den stam av
skickliga »gruvpickare», som ännu vid sekelskiftet fanns vid de svenska malmgruvorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
