Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
FVNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 76. Eldsättning på 1500-talet. Efter Agricola.
torde väl knappast annat än i fråga om kalkspathaltiga bergarter haft större verkan än
vanligt vatten, och vanligen betvivlar man åtminstone denna detalj i en av de många
legender, som bland romarne uppväxte kring minnet av deras fruktansvärda fiende.
Ända tills sprängningsförfarandet upptäcktes och i Europa således ända till
början av 1600-talet ägde man ej annat medel än tillmakningen för att angripa de hårdaste
bergarterna. På den ur Agricolas arbete hämtade fig. 76 ser man huru en arbetare ovan
jord med en kniv täljer sönder vedens ytlager till spånor för att underlätta antändningen,
medan under jord en arbetare just är på väg att gå upp ur gruvan, sedan han slutat tända
tillmakningsbrasorna, och håller handen för ansiktet för att skydda sig mot röken. I
Sverige använde man allmänt eldsättning ända till på 1720-talet, och det dröjde mycket
länge innan den helt övergavs, i det att den från Salberget omtalas ännu omkr. 1875.
Det var givetvis ekonomiska skäl,
som förorsakade denna
konservatism, ty så länge veden var billig
och bergsprängningen mindre
effektiv, uppnådde man åtminstone i
trånga arbetsrum lägre
brytnings-kostnader, om man tog
tillmakningen till hjälp.
Vanligen uppstaplades veden
intill en bergvägg på sådant sätt,
att lågan steg upp efter denna och
taket samt därefter strök ned efter
motsatta väggen. Ville man blott
bryta i taket, upplades veden på
längre avstånd från väggen och så
nära taket som möjligt, eventuellt
på tidigare brutet och kvarlagt
berg. Sänkningsarbetet var
besvärligast, emedan det var svårt att
anordna draget så att
förbränningen blev livlig-vid brasans botten, och det dessutom alltid förefanns fara för att
gruvvattnet skulle verka hindrande.
Veden upplades liggande eller stående, alltefter det avsedda ändamålet, antingen i
ligglavar eller reslavar och på ett sådant sätt, att förbränningen kunde försiggå hastigt,
ty en stark om än kortvarig hetta spräcker sönder berget lättare än en långvarig men
svagare. Någon gång begagnades t. o. m. flyttbara ugnar av järnplåt, vilka motverkade
värmestrålning åt sidorna och koncentrerade hettan i önskad riktning.
Sedan brasan brunnit ut och berget hunnit svalna, måste det sönderspruckna
berget lösbrytas med långa brytstänger av trä och järn- eller stålspett, ett arbete som särskilt
när stegar måste användas var ganska farligt. De genom bränning uppkomna
brottytorna kännetecknas, som man lätt kan finna i gamla gruvor, av en ovanlig släthet i
förening med jämna ut- och ingående buktningar. Det ligger i arbetssättets natur att
eldens verkan var svår att beräkna på förhand, och dessutom försvagades bergets
sammanhang till större djup än det vid den efterföljande brytningen och rensningen kunde
bortbrytas, varigenom gruvrummen blevo osäkra. Ytterligare en olägenhet var
förbränningsgasernas farlighet för hälsan, och det var ej så ovanligt att i gruvor, där
ventilatio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
