Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fyndigheters upptäckande och undersökning, av H. Carlborg - Fyndigheters upptäckande och uppsökande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
FYNDIGHETERS UPPTÄCKANDE OCH UNDERSÖKNING.
schelrute, eng.: divining rod) en mycket vördnadsvärd ålder, i det att Moses stav,
varmed han skaffade vatten ur hälleberget, skulle varit en sådan, med vars tillhjälp han
upptäckte en vattenådra. Det påstås även att den stav, varmed handelns gud hos
romarna, Mercurius, på avbildningar utrustas, ursprungligen just utgjorde ett sådant
hemlighetsfullt redskap. Vare härmed hur som helst, så är dock slagrutans användning
urgammal, särskilt för upptäckandet av vattenådror.
I sin enklaste form är den en mjuk vidja, som hålles krökt i händerna, men vanligen
utgöres den av en klyka av något böjligt träslag, såsom vide, hassel, rönn e. d. Av denna
enkla urtyp finnas en otalig mängd varianter liksom även en otrolig mängd typer av
slagrutor äro kända. Vissa slagrutemän ansågo, att
det enda dugliga materialet var flygrönn, andra
föredrogo för eftersökande av bly- och tennmalm gran eller
tall, av kopparmalm ask, av vatten vide eller al o. s. v.
Det spelade stor roll, huru man förskaffade sig kvisten
i fråga; en del föredrogo att bryta lös den, en del höllo
för nödvändigt att skära av den med kniv antingen i
ett eller tre snitt, och slutligen hade också tidpunkten
sitt inflytande, i det att en del ansågo en dag, då det
var nymåne närmast Marie bebådelsedag,
fördelaktigast, medan andra föredrogo att skära sig sin slagruta
under julnatten mellan klockan 11 och 12. I det sista
fallet var det dessutom nödvändigt att vara naken,
vilket ej torde hava varit i allo angenämt och säkerligen
ej har praktiserats av andra än fullt troende adepter.
Som allmän regel gällde f. ö., att blott den, som trodde
på kraften hos slagrutan, kunde skaffa sig en sådan.
För att förhöja dess verkan kunde det ibland vara,
nyttigt att borra ett hål i träet och innesluta en liten
kvantitet kvicksilver eller också en kula av den metall,
för vilken den sedermera skulle giva utslag. Dessa så
utrustade instrument av trä bilda en övergång till de
helt av en lämplig metall bestående, vilka särskilt i
nyare tid tillvunnit sig stort anseende. Nya former
för slagrutor eller dem närstående redskap framkomma f. ö. litet emellan, varvid
uppfinnarna icke försumma att taga hänsyn till vetenskapens senaste framsteg. Vid
användningen hålles slagrutan uppåtriktad med båda händerna, och när bäraren passerar
över det sökta föremålet böjer den sig med stor kraft nedåt (fig. 44).
Slagrutan var på 1500- och 1600-talen så allmänt använd, att malmletare i Sverige
kallades rutengänger. Sådana anställdes vid flera tillfällen i svenska statens tjänst
genom Bergskollegium. Ehuru man skulle kunna tro, att slagrutans roll i malmletningens
tjänst nu är utspelad, är detta dock icke händelsen, trots att vår berömde Sven Rinman
redan 1788 i sitt Bergverkslexikon trodde sig kunna skriva: »Här i riket är väl detta
bedrägeri numera obekant.» Ännu under senare år har det förekommit, att stora kapital
blivit nedlagda på eftersökande av malm efter slagrutemäns anvisningar, och när
resultatet blivit negativt har det från dessas sida hetat, att »malmen finnes på djupet».
För-lagsmännen hava dock tyvärr tröttnat innan det rätta djupet blivit nått, och troligen
kommer det väl alltid att gå på det sättet, om man icke genom andra medel än slagrutan.
Fig. 44. Gammal avbildning av
slagrnteman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
